Nu vet man åtminstone var makten över den finlandssvenska yrkeshögskoleutbildningen sitter. Den finns inte hos högskolorna själva, inte hos deras största ägare, och inte heller hos Svenska folkpartiet.
Den finns hos Svenska Österbottens förbund för utbildning och kultur, som står för 12,5 procent av ägandet i Novia.

Novias övriga ägare vill ha en fusion, och det vill också Arcadas ägare, och fram till torsdagen var det också SFP:s linje.
Men Söfuk har hela tiden sagt nej. Det räckte inte ens att Söfuk höll på att få igenom ett av sina villkor, i och med att det verkade råda enighet om att den sammanslagna yrkeshögskolans ledning skulle finnas i Vasa.
Men Kronobys, Korsholms, Pedersöres, Vasas, Vörås, Larsmos, Nykarlebys och Malax' motstånd mot fusionen vägde tyngst.
Det österbottniska argumentet mot en fusion har inte varit att två yrkeshögskolor är bättre än en. Söfuk har hela tiden betonat de regionala, österbottniska intressena.

Både Novia, med 3 750 studerande och Arcada, med drygt 2 000 studerande tror att de klarar sig på egen hand. Båda måste ändå se om sina hus, Novias rektor Örjan Andersson sade i fredagens VN att skolan måste minska kostnaderna med 6 miljoner euro per år, i en budget på 36 miljoner. Staten ändrar principerna för sin finansiering, antalet nybörjarplatser och enhetspriset får mindre tyngd, i stället ska en större del av finansieringen knytas till avlagda examina.
Bland annat den här problematiken hade enligt fusionsförespråkarna varit lättare att hantera om det bara finns en yrkeshögskoleenhet. På statligt håll vill man också skära ned antalet yrkeshögskolor.

När SFP i vintras blåste liv i fusionsförhandlingarna var budskapet entydigt: en fusion är den bästa lösningen, konsekvenserna av att inte fusionera blir svårare, det är osannolikt att vi kan ha koncessioner för två svenskspråkiga yrkeshögskolor, sade den samstämmiga trion Mikaela Nylander, Ulla-Maj Wideroos och Carl Haglund.
De båda huvudförhandlarna, Novias Roger Broo och Arcadas Arne Wessberg har inte ändrat åsikt, den problematik som ledde till att fusionsförhandlingarna inleddes har inte blåst bort. Roger Broo betonar att både Novias majoritetsägare Åbo Akademi och Utbildningsstiftelsen Sydväst, som tillsammans har 87,5 procent av aktierna i Novia, fortfarande anser att en gemensam, stark yrkeshögskola är det bästa alternativet.

SFP:s kovändning motiveras med de stora svårigheterna att nå en fusion. Carl Haglund säger också att det utbildningspolitiska klimatet ändrades när Krista Kiuru tog över undervisningsministerposten efter Jukka Gustafsson.
Tidigare har det tyngsta argumentet för en fusion varit att bara en finlandssvensk yrkeshögskola kan räkna med permanent koncession, nu menar Haglund att två koncessioner ändå kan vara möjliga.
Men det handlar inte om några klara utfästelser från Krista Kiurus sida, Haglund hänvisar bara till att han "upplever" att en förändring har skett.
Det som däremot inte har förändrats är kravet att yrkeshögskolesektorn måste spara pengar.

Men kan Novia och Arcada nu stuva undan fusionspappren och inrikta sig på att fortsätta som separata och självständiga yrkeshögskolor?
Knappast.
SFP-ordföranden har givetvis fog för sin upplevelse att det nu har blivit möjligt med två koncessioner. Men ingenting är säkert förrän besluten har klubbats.
Ministeriet kan ju inte heller lova någonting innan koncessionsansökningarna från Novia och Arcada har lämnats in. Om ansökningarna inte ger klara signaler om hur skolorna tänker samarbeta och bli billigare är det inget som hindrar att det som man hoppades undvika med en fusion ändå blir verklighet, och skolorna får temporära koncessioner och en uppmaning att gå samman.
Men det var ju så det inte skulle gå.

Vi möts på Hbl:s redaktion, en dag efter att tidningen Rohit kommit från tryckeriet. Men chefredaktören, statsvetaren Jan Sundberg är inte den som latar sig – han har redan kört runt i halva skärgården och till tiotals distributörer allt från Hangö till Helsingfors för att personligen leverera tidningsbuntarna.

– Vill man att det ska fungera, måste man jobba själv, konstaterar han med ett leende.

I år är det elfte gången som tidningen utkommer, och en omfattande del av materialet är producerat av Sundberg själv och av layoutaren Bernt Örså.

Temat för i år är de unga flickorna som lämnade skärgården på 40- och 50-talet för att bli hembiträden i städerna, oftast Helsingfors eller Åbo. Trenden bidrog till skärgårdens avfolkning, eftersom få av flickorna återvände.

Varför blev du så intresserad av just hembiträdenas berättelser?

– Det har forskats en hel del kring skärgårdsliv men oftast i näringarna: fisket och sjöfarten, som traditionellt är manliga sfärer. Ändå har kvinnorna haft en minst lika stor inverkan på skärgårdens utveckling.

Under sina intervjuer och efterforskningar fann Sundberg ett tydligt mönster. När barnen hade gått ut skolan som 15-åringar var det självklart att pojkarna skulle satsa på fiske eller sjöfart, men flickorna var det besvärligare med. De var för unga för att gifta sig och få familjer hade råd att försörja flera vuxna. Därför började många av flickorna i husmodersskola där de lärde sig vika servetter, servera och laga mat.

Att dra upp potatis, hugga ved, plocka bär, sköta småsyskon och hantera fisk hade de redan lärt sig för länge sedan.

– Flickorna från skärgården hade arbetat under sin barndom och var flitiga, omdömesgilla och svenskspråkiga. Därför var de eftertraktade som hembiträden i städerna, säger Sundberg.

I städerna fann flickorna ofta en arbetsplats som innebar större trygghet än i skärgården.

De fick skattepliktig inkomst, ledig tid och dessutom växte självförtroendet i takt med att de tillbringade tid i städerna och via arbetet fick träffa människor från samhällets hög­re skikt.

Hembiträdena stod fortfarande lågt i hierarkin och de kände sig sällan riktigt hemma i nationerna och studentföreningarna, men träffades på Arbetets vänner där det ordnades dans och program, berättar Sundberg.

Men alltid var det inte en dans på rosor.

– Många av kvinnorna vittnar om sexuella trakasserier. Men flickorna från skärgården hade tidigt lärt sig att stå på sig. En del krävde högljutt rättvisa medan andra omedelbart sade upp sig, trots att de befann sig i en oerhört utsatt position. Livet i skärgården hade lärt dem stolthet, värdighet och kunskap om rätt och fel, säger Jan Sundberg.

De flesta av hembiträdena återvände aldrig till skärgården. För många blev också tiden som hembiträde en språngbräda som hjälpte dem att få jobb inom den kommunala sektorn, ofta i Sverige där den sociala sektorn utvecklades tidigt och där det fanns ett stort behov av kvinnlig arbetskraft. När utvecklingen kom till Finland var det redan för sent, enligt Sundberg.

– Då hade skärgården nästan tömts på den kvinnliga arbetskraftsreserven och Svenskfinland hade förlorat det finaste och vackraste – sina ”skäriflickor”, säger han.

Han påminner också om att samma trend finns i dag. Ingalunda har behovet av billig och pålitlig kvinnlig arbetskraft försvunnit, även om hembiträdets roll förändrats och yrkesgruppen numera går under nya namn.

– I dag kommer arbetskraften i stället från Filippinerna, Thailand och andra länder, säger Sundberg.

Rohit ges ut av Rosala byaråd utan understöd och kan köpas på Luckan och på olika platser i Åbolands skärgård samt i Ekenäs och Hangö.

Sedan januari har de övat, dansat och repeterat och nästa vecka bär det hårda arbetet frukt. Det drar ihop sig till premiär för Lurens sommarteater och årets pjäs är minsann en storsatsning.

– My fair lady är en av de största produktioner som någonsin gjorts på Lurens, säger Kim Svenskberg, ordförande för Östra Nylands Ungdomsförbund rf.

Förväntningarna är höga och det syns även i biljettförsäljningen. Antalet förhandsbokade biljetter är redan uppe i 2 650 stycken vilket är ett nytt rekord.

Regissör Christian Lindroos medger att pjäsen är en utmaning för alla medverkande. Man ska ju inte göra det lätt för sig, säger han, och förklarar att Lurens vinkling av musikalen är trendigt annorlunda.

Fonetikprofessorn Higgins, som fått det östnyländska namnet Henry Hagström, spelas av Albert Häggblom. Han har setts på Lurens en gång tidigare, som Danny i Grease 2011.

– Det här är min största roll någonsin, säger Häggblom. Men den är på något vis komplex. Jag är ju pratglad så rollen passar mig perfekt.

Häggblom medger sig vara nervös inför förväntningarna. Det gör också hans motspelare Margita Nylund som spelar Eliza Doolittle - eller Elisa Dahlbom på östnyländska.

– Jag känner helt samma, säger Nylund. Sången är kanske en större utmaning för mig.

Men en dryg vecka kvar till premiär är det dags för finslipningar. Skådespelarna nämner sömnlösa nätter men tillika har de övat på pjäsen från alla håll och kanter. För några dagar sedan ösregnade det under hela övningen.

Läs hela artikeln i torsdagens Östra Nyland 20 juni 2013.

Tiden är inte mogen för en helhetslösning för den svenska yrkeshögskoleverksamheten i Finland, anser Stiftelsen Arcadas styrelse.

Styrelsen framhåller ändå att behovet av internationellt konkurrenskraftiga svenska högskolor kvarstår och att trycket på förändring inom högskolevärlden fortsättningsvis är stort. Status quo är inte ett hållbart alternativ för den svenska högskoleverksamheten på sikt.

– Den minskade offentliga finansieringen drabbar särskilt yrkeshögskolorna och det är orealistiskt att räkna med en fullständig kompensation under de närmaste åren, säger Henrik Wolf, vd och rektor för Arcada, i ett pressmeddelande.

I framtiden behövs det ännu starkare och internationellt konkurrenskraftiga svenska högskolor för att utveckla välståndet i de finlandssvenska regionerna, konstaterar stiftelsen.

På tisdagen gick Svenska Österbottens förbund för utbildning och kultur (Söfuk) ut med beskedet om att de önskar att Novia förblir självständigt. Novias två andra ägare, Åbo Akademi och Utbildningsstiftelsen Sydväst, uttryckte fortsättningsvis sitt stöd för en fusion på onsdagen. 

Styrelsen framhåller ändå att behovet av internationellt konkurrenskraftiga svenska högskolor kvarstår och att trycket på förändring inom högskolevärlden fortsättningsvis är stort. Status quo är inte ett hållbart alternativ för den svenska högskoleverksamheten på sikt.

– Den minskade offentliga finansieringen drabbar särskilt yrkeshögskolorna och det är orealistiskt att räkna med en fullständig kompensation under de närmaste åren, säger Henrik Wolf, vd och rektor för Arcada, i ett pressmeddelande.

I framtiden behövs det ännu starkare och internationellt konkurrenskraftiga svenska högskolor för att utveckla välståndet i de finlandssvenska regionerna, konstaterar stiftelsen.

På tisdagen gick Svenska Österbottens förbund för utbildning och kultur (Söfuk) ut med beskedet om att de önskar att Novia förblir självständigt. Novias två andra ägare, Åbo Akademi och Utbildningsstiftelsen Sydväst, uttryckte fortsättningsvis sitt stöd för en fusion på onsdagen.

Skandalen kring Stiftelsen Bensows barnhem Granhyddan rullades upp i november då Hbl:s Staffan Bruun avslöjade att barnhemmet under flera år stegvis monterats ner för att slutligen helt stänga i november. Snart efter nyheten visade det sig att det dolde sig en rad andra oegentligheter bakom fasaderna vilket ledde till att Patent- och registerstyrelsen (PRS) inledde en utredning av verksamheten.

I vintras kom PRS fram till att stiftelsen haft arrangemang med sin närmaste krets som inte motsvarar allmän avtalspraxis. Specialrevisionen visade också att stiftelsen Bensows förmåner varit överdimensionerade och stiftelsen anmäldes till åklagaren. Vid polisen i Västra Nyland inleddes brottsutredningen för några månader sedan. Polisen misstänker 5–10 personer inom tidigare och avgående styrelse för missbruk av förtroendeställning. Även skattemyndigheterna håller på med en egen utredning.

Det är främst en fastighetskunnig trojka från tidigare och avgående styrelser som pekats ut.

I den ingår diplomekonom Valter Gadolin, 70, som i går meddelade att han lämnar posten som styrelseordförande. Här ingår också pensionerade finansdirektören Rolf Wahlsberg, som likaså avgick från styrelsen i går. Wahlsberg, 87, har varit engagerad i stiftelsen i åtskilliga år – först som styrelseordförande från 1960-talet fram till 2000-talet då han ersattes av den tredje starka mannen, vicehäradshövding Ralf Blomqvist, och efter det som styrelseledamot.

Gadolin efterträdde Blomqvist på ordförandeposten i fjol. Några månader senare, då oegentligheterna börjat rullas upp, uppgav Gadolin till Hbl att Wahlsberg sitter kvar så länge han vill eftersom han "gjort stiftelsen så stora tjänster".

Bland många avslöjanden som gjorts efter att den första nyheten kom ut finns den fastighetsaffär som Bensow Ab:s vd och styrelseordförande Robert Jansson år 1964 trixade med som med påföljande turer flera år senare kom att förvandlas till en blåsning som omvandlat till dagens penningvärde kostat stiftelsen 25 miljoner euro.

Hbl har också berättat hur Gadolin bor i ena halvan av magnifika Villa Bensow i Grankulla och hur Wahlsberg fått hyra ett sommarställe av stiftelsen, först för en mark per år som senare ska ha korrigerats uppåt. Wahlsbergs son är anställd som serviceman och bor i stiftelsens Villa Dominique.

Nyligen visade Svenska Yles granskning att Ralf Blomqvist är den styrelseledamot som sitter med i de flesta stiftelser i Svenskfinland.

Av de övriga medlemmarna i styrelsen har Matti Ståhlberg suttit med sedan 2002, också i egenskap av vice revisor. Iselin Krogerus-Therman har medverkat sedan 2000-talets början. Annika Stadius efterträdde i våras Anita Stjernberg.

Rolf Wahlsberg ville inte kommentera brottsutredningarna mot Bensow när Hbl ringde upp honom i går. Hbl försökte också få tag i Ralf Blomqvist för en kommentar men lyckades inte nå honom.

Den nya äldreomsorgslagen som trädde i kraft den första juli säger klart att kunden skall få sin service på önskat inhemskt språk.

– Det är ett kraftigt ställningstagande som bör beaktas i kommunerna, säger direktör Päivi Voutilainen vid social- och hälsovårdsministeriet.

I Helsingfors är det svårt att följa lagens bokstav i den svenska hemvården. Socialverkets enkät i våras visade att 72 personer inte fick svenskspråkig hemvård fast de ville ha den. Den svenskspråkiga hemvårdsverksamheten söker nu 16 personer till sitt team. Det är fråga om vikariat och tjänster som är öppna från hösten i arbetsområdet Tölö, Drumsö, Eira och Kampen. Hittills har annonseringen efter personal inte gett mycket. Hemvårdsledare Tuija Ollila frågar sig vart alla svenskspråkiga närvårdare och sjukskötare tar vägen.

– Man kräver service på svenska, men var är alla finlandssvenskar? De borde ju komma och jobba hit för att vi skall kunna ge den här servicen, men det ser inte ut som om de vill jobba på svenska, säger Ollila.

Hon tror att den svenskkunniga personalen söker sig till den finska hemvården där det är kortare väg till kunderna. Det svenska teamet täcker samma geografiska område som tio finska team. Personalen tar jobb där kunderna är nära varandra så de inte behöver gå så långa vägar.

Vill rekrytera i Sverige

Staden köper också tjänster från privata serviceproducenter, men personalen som kommer därifrån talar sällan svenska. I resten av Helsingfors får de svenskspråkiga kunderna hemvård av team där det ibland finns någon som talar svenska.

– De gör så gott de kan när de sköter svenskspråkiga och ibland anlitar de tolk. Har vi kunder med minnessjukdom och de har glömt finskan kan det bli problem, säger Ollila. Hon ser fram emot en annonskampanj där man också försöker rekrytera i Sverige, men vet inte vad som händer ifall den svenskspråkiga personalen inte hittas.

Måste man lägga ner den svenska hemvården om det inte går att få personal, omsorgschef Juha Jolkkonen?

– Vi tänker inte lägga ner ett enda svenskt team. I stället tänker vi rekrytera och marknadsföra genom reklam i tidningarna och gå till skolor där det utbildas svenskspråkig personal och fundera på lönesättningen. Kanske måste vi justera lönerna. Vid behov köper vi tjänster från privata producenter ifall den egna personalen inte räcker till, det gäller också finsk service, men i första hand försöker vi producera servicen själva, säger Jolkkonen.

Helsingfors stad kommer i höst att utreda hur man kunde använda servicesedlar inom hemvården, men servicesedlar får enligt Jolkkonen aldrig vara det enda alternativet. Tidigast i början av nästa år kan servicesedlar införas.

Individuell plan ett krav

I övrigt har Helsingfors redan infört det mesta som den nya lagen stadgar. Enligt Päivi Voutilainen innebär den nya äldreomsorgslagen många förändringar i kommunerna. Lagen innehåller 28 paragrafer där man reglerar sådant som inte tidigare stadgats i lag.

– Sammanfattat handlar det om att kommunerna förbereder sig på förändringar i åldersstrukturen och ger stöd till äldre så att de så länge som möjligt är friska och mår bra. I kvalitetsrekommendationerna betonas kommunens planmässiga verksamhet för att trygga den åldrande befolkningens välfärd. I kommunernas serviceutbud måste det utöver rådgivningstjänster finnas hälsogranskningar och hembesök.

Enligt lagen måste äldre personers behov av service utredas noggrant och sedan görs det upp en individuell serviceplan. Servicen måste ges senast tre månader efter att den beviljats.

I augusti inleds utbildning som stöder verkställandet av lagen.

Utgifterna för äldreomsorgslagen beräknas till 151 miljoner per år där 82 miljoner består av statsandelar.

Det tycker vårdstuderande Caroline Viktsröm, 23, som sommarjobbar som hälsovårdare vid den svenska hemvårdsenheten i Helsingfors. Det är samma enhet som i höst har 16 lediga jobba att erbjuda.

Caroline Vikström förstår inte varför hemvården har fått en så tråkig stämpel för det här är det bästa jobbet hon har haft.

– Det är fritt, jag har ansvar och lär mig om nya sjukdomar. Det är inte samma sak som att jobba på en avdelning. För en studerande är det mycket utvecklande.

Caroline Vikström jobbade också förra sommaren inom hemvården men då som närvårdare. När hon fick höra att hennes studiepoäng i sommar räckte till för jobbet som hälsovårdare i hemvården nappade hon. Som hälsovårdare konsulterar hon läkare per telefon, gör hembesök då någon kommit hem från sjukhus eller då det behövs ny medicinering. Samtidigt konfronteras hon med olika sjukdomar och lär sig om dem. Som hälsovårdare gör hon kanske två hembesök per dag. Som hemvårdare gjorde hon mellan fyra och sju hembesök per dag.

– Sjukvårdsstuderande känner inte till hur omväxlande hemvården är. Många tror kanske att det är samma som åldringsvården där de fick en chock på sin första praktik. I hemvården är kunderna i ganska bra skick eftersom de bor hemma. Många vet inte heller att man kan jobba som hälsovårdare i hemvården.

Bland dem som studerar är det få som säger att de vill arbeta i hemvården då de blir klara med studierna. En del vill utomlands och många väljer att arbeta på något ställe där de haft praktik som de tyckt om. För många spelar det inte heller så stor roll vilket språk de arbetar på.

– De som är svaga i finska vill kanske arbeta på svenska och visst är det roligt att kunna prata svenska hela tiden i jobbet.

Caroline Vikström har ännu ett år kvar av studierna och sedan vet hon inte vart hon tar vägen.

– Jag vill jobba med något där jag kan utvecklas. Möjligen arbetar jag inom hemvården.

Ernestas är en ganska stor by i Borgå, och framför allt är den långsträckt. I söder finns egnahemshusområdet längs med väg 170, och så sträcker sig byn långt norrut längs med Ernestasvägen, en smått idyllisk landsväg med åkrar och prydliga hus.

I vintras började en grupp Ernestasbor fundera på om det inte kunde finnas beställning på en byförening. Visserligen finns Ernestas socialdemokratiska förening, men alla vill kanske inte höra till en politisk förening, funderar byföreningens ordförande Johanna Karlsson.

– Tanken är att skapa en gemenskap i byn, säger Johanna.

Det var i vintras som en grupp Ernestasbor på allvar började fundera på en byförening. I mars gjorde man en intresseförfrågan, och eftersom tillräckligt många verkade vara intresserade så beslöt man kalla till ett möte om föreningen.

– Nu i juni grundade vi så föreningen, berättar Johanna. Vi har ännu inte hunnit registrera den, men nog har vi redan nu ganska många idéer om vad vi vill göra.

Ännu finns inte Ernestas byaförening på en egen sida på internet, men på Facebook finns man redan, så den som vill veta mera vad föreningen planerar att göra kan bara gå in där, gilla sidan och få all information som man sätter ut där.

Föreningen skall vara tvåspråkig, säger Johanna.

– Min vision är att alla skall få tala sitt språk. Kanske kan föreningen på så sätt fungera som något av en språkdusch i byn.

Folkets hus samlar byn

Folkets hus är den centrala samlingsplatsen i byn. Huset ägs av Ernestas socialdemokratiska förening som också byggde det. Det är en charmig liten lokal där några stora vedeldade ugnar står för uppvärmningen. Ute på gården finns ett stort vedupplag som är resultatet av en vedtalko som den socialdemokratiska föreningen ordnade i våras. Då var också den nya föreningens folk med fast föreningen då ännu inte hade grundats.

– Men Ernestas socialdemokratiska förening har inte längre så många medlemmar och många börjar vara på äldre sidan, så vi vill komma in och hjälpa till att hålla huset i skick. Huset är hur som helst en viktig plats i byn.

Den 18 augusti blir det ett "kör igång"-jippo. Det blir lopptorg, servering, information om föreningen och en del annat på gårdsplanen vid Folkets hus. Är det busväder så flyttar allt inomhus. Barnen kommer att få något eget program, för gänget kring föreningen vill att alla skall kunna vara med, och då behövs barnaktiviteter varje gång man ställer till med något.

Så har man planer på motionsverksamhet av olika slag. För några år sedan ordnades gubbgymnastik i Folkets hus, och det var populärt. Kanske en kettlebell-grupp kunde vara en sak. För hösten planerar man en oktoberfest.

– Och om någon har en god idé om vad vi kunde göra, så ta kontakt bara så försöker vi organisera det, säger Johanna. Vi vill att föreningen skall vara för medlemmarna och byn. Det skall inte bli någon överbyråkratiserad förening utan något där alla kan vara med och ha roligt.

Det solblekta håret på NHL-spelaren Sean Bergenheims huvud och hans brunbrända hy står i bjärt kontrast till den svinkalla ishallen och vintertunga hockeymunderingen. Men även om hockeysäsongen har sommarpaus betyder det inte att spelarna kan slappa. Tränar gör Bergenheim mer eller mindre varje dag, styrketräning på gym varvas med isträningar.

På isen skymtar bland andra NHL-spelaren Mikael Granlund och KHL-spelaren Sami Lepistö.

Vad är det här riktigt för träningar?

– Det vi gör nu är ett slags skridskoteknikövning, vi är ett gäng spelare som så här helt privat tränar tillsammans tre dagar i veckan, säger Bergenheim.

Tränaren vrålar ut order som ekar långa vägar. Spelarna, inklusive Bergenheim, skrinnar runt, runt i rasande fart. Utifrån den scenen är det svårt att tro att den gångna säsongen varit tung. Både NHL-lockouten och en lång väntan på att få de hockeyskador han tampats med länge opererade kastade skuggor över karriären.

Operationerna genomfördes under våren och krävde vila och rehabilitering efteråt.

– Helt återställd är jag inte ännu, men det har känts överraskande bra. Det har blivit en lång paus, men det är lite som att cykla, har man än gång lärt sig det så sitter det kvar, säger Bergenheim och tillägger att han trots allt spelat sedan barnsben.

Tid för familjen

Hockeyn har alltid följt Bergenheim. Under skoltiden satsade han stenhårt på träningen och 2001 började han spela för Jokerit i FM-ligan. År 2002 plockades han till NHL redan i den första omgången. Med Florida Panthers har Bergenheim kontrakt till år 2015, ett lag han har trivts bra med.

– Hur man trivs handlar förstås mycket om hur bra laget klarar sig. Den förförra säsongen tog vi oss till playoffs, de verkligt roliga matcherna. Den säsongen var bra både för mig som spelare och för hela laget.

Även om förra året var tungt innehöll det också ljusglimtar.

– Vänder jag det tråkiga till något positivt så är det att jag fick tillbringa mycket tid med Tyson under hans första år, säger Bergenheim som för drygt ett år sedan blev pappa.

Under en normal säsong hade Bergenheim varit mycket borta, nu fick han i stället möjligheten att bygga upp ett nära förhållande till sonen.

– Men det kommer säkert att bli en chock nu då säsongen drar i gång och jag kommer att sakna honom jättemycket. Att vara pappa är härligt på alla tänkbara sätt, trots att man sover mindre. Finns det något bättre än en skrattande pojke att komma hem till?

Prioriteringarna har kastats om. Nu kommer familjen först och hockeyn i andra hand, därför har tankarna om livet efter hockeykarriären börjat gro.

– Om allt går bra hoppas jag kunna få 5–7 år till i NHL. Därefter tror jag att vi börjar snegla mot Europa, ifall vi inte vill stanna och bo i USA efter karriären. Vi skulle gärna hitta ett fastare hem då Tyson börjar skolan, men man vet ju aldrig vad framtiden har med sig.

Efter nästan halva livet i USA kanske familjen Bergenheim är så amerikaniserad att de vill stanna. Planerna är att byta ut ishockeyn mot rollen som företagare. Bergenheim förbereder i dessa dagar lanseringen av en ny webbtjänst.

– Den samlar olika tjänster för välbefinnande som fysioterapi, massage och osteopati på en och samma sajt. Företagarna får marknadsföra sig själva gratis och till exempel ha en profil med cv och kalender, medan kunden kan hitta olika slags tjänster, jämföra och boka tider via sajten. På en karta ser man till exempel var närmaste service finns.

Kastar inte in handduken ännu

Fortfarande har Bergenheim ändå mycket att ge på isen. Trots att drömmen om NHL gick i uppfyllelse för tio år sedan kvarstår många milstolpar på hockeyvägen.

– Att en dag vinna Stanley Cup är nog det största som skulle kunna hända i min hockeykarriär. Det skulle jag ännu gärna vara med om.

Och OS då?

– Visst skulle det vara en önskan som går i uppfyllelse att få spela i OS, men den platsen kommer om den kommer. Just nu ligger mitt fokus på att göra så bra ifrån mig som möjligt under den kommande säsongen. Jag tror det går hand i hand: spelar jag en bra säsong kanske de tittar på mig inför OS.

The Voice of Finland-vinnaren Sipola berättar om sin besvikelse i en insändare i Västra Nyland.

Insändaren har väckt mycket debatt och den har redan delats över fyra tusen gånger på Facebook.

"De som någon gång har varit så långt borta, att de passerat Helsingfors, har antagligen märkt att landet inte heller slutar där. Landet Finland, har mera finsktalande invånare! Det skulle bara vara jävligt dålig business att göra en skiva på svenska!" skriver Sipola.

Han skriver också om en spelning i Ekenäs, där han valt att sköta mellansnacket på både finska och svenska därför att musikerna i hans band är finskspråkiga. Då började någon ur publiken ropa "varför pratar du finska?".

Sipola skriver att han valt att inte boka några spelningar i Ekenäs efter incidenten.

Läs insändaren på vastranyland.fi

Per-Erik Isaksson slutade som Folkhälsans vd efter 38 års tjänstgöring i september 1998. Bland förmånerna han fick behålla när han avgick som 65-åring var rätten att bo kvar i sin tjänstebostad, en drygt 120 kvadratmeter stor lägenhet på Skällarstranden i Gräsviken i västra Helsingfors.

Den förmånen har fortsatt att vara i kraft under alla år. Per-Erik Isaksson betalar beskattningsvärdet i hyra så att han inte behöver skatta för sin förmån. Beskattningsvärdet för en bostad i hans storleksklass är enligt skattestyrelsens tabeller cirka 1 200 euro. I hyra på den fria marknaden skulle Folkhälsan kunna inkassera upp till det dubbla, uppskattar bostadsförmedlare.

När Hbl ringer upp Isaksson för att fråga hur länge han tänker fortsätta utnyttja tjänstebostaden och om han anser förmånen vara rimlig blir han förtegen.

– Det där är frågor jag inte uttalar mig om, säger Isaksson bestämt.

Hbl låter frågan gå vidare till Folkhälsans vd Stefan Mutanen som är ungefär lika ovillig att förklara varför samfundet han leder håller sin tidigare vd med tjänstebostad år efter år.

– Beslutsfattarna på den tiden gjorde bedömningen att en sådan här förmån är skälig. Jag har ingen anledning att kommentera beslutet eftersom jag inte vet bakgrunden till avtalet som då ingicks, säger Mutanen.

Det var professor Herman Adlercreutz som ledde styrelsen när man 1998 beslutade om Per-Erik Isakssons fallskärm.

Isaksson efterträddes som vd av Mikael Ingberg. Men inte heller han vill kommentera bostadsaffären.

– Det är så länge sedan så jag minns inga detaljer. Men så mycket minns jag att avtalet med Isaksson var klart och undertecknat då jag tillträdde. Jag hade inte någon andel i det.

Att medborgarinitiativet för att göra skolsvenskan frivillig kommer att behandlas i riksdagen blev klart under veckoslutet när gränsen för 50 000 underskrifter överskreds.

– Det finns inte en direkt koppling mellan att göra skolsvenskan frivillig och svenskans ställning som nationalspråk. Men indirekt är dessa frågor kopplade eftersom det i grundlagen står att var och en har rätt att använda sitt modersmål, svenska eller finska, inför myndigheter och att denna rätt bör tryggas genom lag.

– Det som man borde bedöma är vilka konsekvenser det skulle få på längre sikt för förverkligandet av de grundlagsenliga rättigheterna om skolsvenskan gjordes frivillig, säger justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP).

Det är riksdagens sak att avgöra hur man behandlar medborgarinitiativ.

– Det är inte en fråga som regeringen eller jag som minister kan styra. Men jag skulle personligen gärna se initiativet skulle behandlas av grundlagsutskottet.

Henriksson påminner om att riksdagen normalt har som kutym att vid behov skicka lagförslag för utlåtande till grundlagsutskottet.

Svenska riksdagsgruppen har ännu inte bestämt hur man går till väga i fråga om medborgarinitiativet.

– Vi har sommarmöte nästa vecka och kommer att diskutera frågan då, säger Henriksson.

"Många har bredare agenda"

SFP:s ordförande, försvarsminister Carl Haglund uttryckte i en intervju för Helsingin Sanomat på måndagen att han hoppas att de som är för den frivilliga skolsvenskan är öppna med vad de har som det slutgiltiga målet i fråga om tvåspråkigheten i Finland. Enligt Haglund har åtminstone en del av dem som stöder medborgarinitiativet som mål att göra Finland till en enspråkigt finskspråkig stat. Det här är något som Sannfinländarnas ungdomsorganisation öppet flaggar för.

Henriksson delar Haglunds uppfattning.

– Jag är övertygad om att många som skrivit under initiativet har en bredare agenda och att det här enbart är ett steg i att göra Finland till en stat med endast ett nationalspråk.

Samtidigt finns det enligt Henriksson troligtvis många som inte har den tanken utan som helt enkelt är för valfrihet.

Henriksson vill påminna om att det var exakt samma resonemang som man förde i samband med att studentsvenskan gjordes frivillig.

– De som talade för frivillighet argumenterade då att antalet elever som skriver studentsvenskan inte kommer att minska utan att valfriheten tvärtom kommer att öka intresset för att skriva svenskan. Det som vi nu har sett är ändå i stället en drastisk nedgång i antalet elever, särskilt pojkar, som skriver svenskan.

Steven Frostdahl, första vice ordförande för Folktinget, är inte överraskad över att medborgarinitiativet om skolsvenskan fick tillräckligt med underskrifter.

– Medborgarinitiativet är en fin möjlighet för medborgare att påverka och att ett medborgarinitiativ gällande skolsvenskan skulle komma var väntat.

Han anser att det är trist och synd att det finns krafter som inte värdesätter det tvåspråkiga Finland.

– Initiativet är ett angrepp mot svenskan i Finland och jag anser att det är viktigt att man inser allvaret i det. Det är viktigt att alla goda krafter som kan mobilisera faktiskt nu också mobiliserar.

– Jag tror inte att svenskans ställning som nationalspråk kommer att vara lika stark i framtiden om inte finskspråkiga ungdomar får vettiga och goda möjligheter att lära sig svenska. Samtigit är det viktigt att i historia och samhällslära lära sig varför det svenska är så starkt i landet, säger Frostdahl.

Bakom medborgarinitiativet står Föreningen Vapaa kielivalinta, Finskhetsförbundet, Samlingspartiets unga och Sannfinländarnas ungdomsorganisation.

De personer som inte har läst svenska i skolan skulle ha svårt att få tjänstemannajobb, säger juridikprofessorn Veli-Pekka Viljanen vid Åbo universitet.

Han tror att en frivillig skolsvenska inte betyder att språket slopas som ett krav för tjänstemannauppdrag.

Utbildningsexperter tror att det kan bli dyrare att ordna undervisning i skolorna om förslaget godkänns. Om eleverna börjar läsa olika valbara ämnen istället för att de alla läser svenska tillsammans så behövs det flera klassutrymmen och flera lärare.

I stora skolor och kommuner kan det vara enklare att låta eleverna välja än i mindre, där problemet ofta kan vara att hitta lärare och att få ihop tillräckligt stora undervisningsgrupper.

Aulis Pitkälä som är generaldirektör på Utbildningsstyrelsen säger att det redan råder en ojämlikhet mellan elever i olika kommuner i landet då man inte lyckats erbjuda samma utbud av språkundervisning åt alla.

– Med sådana här lösningar blir utbildningen ännu mera ojämlik, säger Pitkälä.

Pitkälä säger också att det oavsett svenskans öde behövs en diskussion om språkundervisningen i skolorna, specifikt om variationen i det som lärs ut.

Ett språk kräver grundlagsreform
Timfördelningen måste göras om helt både i grundskolan och i gymnasiet om svenskan blir frivillig i skolorna, säger Pitkälä. Faller svenskan bort måste skolorna erbjuda något annat istället för att nå upp till det antal lektioner per vecka som krävs. Pitkälä anser att det bästa alternativet då vore andra språk. Det blir ändå svårt att ersätta svenskan med valbara ämnen.

Pitkälä säger att det i slutändan ändå inte handlar om timfördelningen utan om det värde som Finland ger tvåspråkigheten.

– Min uppfattning är att grunden för en sådan tvåspråkighet faller om språkets ställning i undervisningen ändras.

Grundlagen garanterar allas rätt att kommunicera med myndigheterna på sitt eget modersmål oberoende var personen bor. Om en valbar svenska kräver en grundlagsändring är enligt professor Viljanen en tolkningsfråga. Med den obligatoriska undervisningen har man velat garantera att myndigheterna kan språket.

Pirkko Nuolijärvi som är direktör för Forskningscentralen för de inhemska språken säger att man kan lära sig språket också som vuxen, men då är det svårare och dyrare.

– Ju tidigare man lär sig språket desto bättre lär man sig, om det finns tillräckligt med undervisning och motivation. Som vuxen får man kanske inte gratis undervisning som i grundskolorna.

Viljanen poängterar också att det redan förekommer att folk inte alls får service på sitt eget språk av myndigheterna.

– Konflikten mellan lagstiftningen och verkliga livet ökar om de nationella språkens ställning i skolorna försvagas.

Om Finland blir ett helt enspråkigt land krävs en grundlagsändring.

– Då har vi att göra med fundamenten för statsskicket, säger Viljanen.

Det var fin tajmning av kollegan Helsingin Sanomat (13.8) att i kölvattnet av nyheten att medborgarinitiativet för frivillig skolsvenska fått de 50 000 underskrifter som krävs för riksdagsbehandling, låta en av våra mest lyskraftiga och inflytelserika politiker tala ut mot det rådande, obehagliga språkstridsklimat där dylika lagförslag föds och vinner understöd.
Europaminister Alexander Stubb (Saml) har också tidigare profilerat sig som förespråkare för tolerans, öppenhet och dialog, och det är mycket välkommet att han nu explicit tar klar ställning för en levande svenska i Finland. Alla signaler att arbetet för att förklena svenska språkets ställning inte har stöd bland landets högsta beslutsfattare är viktiga.

För dem av oss för vilka det är självklart att diversitet och pluralism är berikande, framstår den aggressiva strävan att göra skolsvenskan frivillig inte som ett steg mot större valfrihet, utan som ett led i kampanjen för ett enspråkigt och monokulturellt Finland. Motiven hos de drygt 50 000 medborgarna som skrivit under initiativet varierar säkert, men bottenklangen i motionen känns igen. Argumenten att svenskundervisningen är en gökunge i den finska skolan och en osaklig börda för eleverna lutar på den falska premissen att barn skulle ha begränsade resurser att inta lärdom.

Stubb, som själv lär tala fem språk flytande, förstår också att ju fler verktyg för dialog människor har, desto bättre blir kommunikationen folk emellan. De som ser språk som i första hand identitetsskapande faktorer missar poängen. Sådana destruktiva sentiment finns på bägge sidor i striden om svenskan i Finland. För finlandssvenskarna är det dags att omvärdera effekten av rigida enspråkiga lösningar, såsom segregeringen av skolbarn med olika modersmål på rasterna.

Det borde te sig uppenbart att hormondrivna och ofokuserade 13-åringar, främst pojkar i sjuan, inte har lätt att börja ta in ett helt nytt språk, och det rådande klimatet som baktalar det svenska gör det inte mer motiverande. De kognitiva förutsättningarna för språkinlärning är bästa vid tidig ålder och försämras hastigt ju äldre man blir. Högstadiet är den allra sämsta tidpunkten att inleda nya språkstudier också på grund av att tuffa attityder och grupptryck spelar oerhört starkt in.

En radikal men garanterat fungerande metod för att öka språkkunskaperna och lämna striderna till historien vore att utveckla språkbad redan från tidig dagisålder. Småbarn har potential att behandla flera språk parallellt, och är i utgångspunkten befriade från tidigare generationers schismer och identitetsängslan, vare sig de talar finska eller svenska hemma. 

Riskzon är den tredje turnerande ungdomsmusikalen som Finlands svenska ungdomsförbund arrangerar. De tidigare pjäserna har varit Vaude! och Chans. Medan Vaude! var en humoristisk och lättsam pjäs med sketchiga inslag var musikalen Chans en rörande historia om en ungdoms liv där allt som möjligtvis kan gå fel går fel. Musiken var nyskriven för pjäsen liksom i år då skickliga Kalle Katz lyckats arrangera allt från musikalballader till rap och orientaliska rytmer. Även om Chans behandlade starka ämnen som sorg, alkoholism och otrohet så tar Riskzon oss på ett ännu djupare plan.

En flyktings liv
Finländska Vilja (Maria Wingren) går sista året i gymnasiet och har följt med sin musicerande pappa på en resa till Turkiet. Under en kväll blir hon rånad och överfallen men som en räddande ängel kommer Enaiat (André Palmroos) och skrämmer bort förövarna. Enaiat är en ung man som tvingats fly från sitt hem i Afghanistan och nu bor i en park i Istanbul med några vänner. Trots sitt hårda liv kan de glädas över de allra minsta sakerna i livet. Vilja och Enaiat blir förälskade och innan hon åker hem skapar ett konto åt honom på Facebook och erbjuder honom ett hem i Finland.

När Vilja kommit hem har hon svårigheter att återanpassa sig till sitt liv. Det är svårt att få sina vänner och sin familj att förstå vad hon varit med om. De besitter inte ens hälften av den empati som Vilja och hon har också svårt att möta pojkvännen Kasper och börjar undvika honom. Samtidigt växer sig oron för Enaiat starkare när hon inte får ett enda livstecken från honom, och visst är stressen befogad. Enaiat och hans vänner har tvingats fly igen och i samband med flykten utspelas en av pjäsens allra starkaste scener i en fullproppad skåpbil. Fullproppad med människor. Berättarrösten tillsammans med en enkel videosekvens ger en verklig känsla av desperation och den obehagliga stämningen kommer igen flera gånger under föreställningen.

Manusförfattaren Henrika Andersson har under ett halvt års tid arbetat på manuset till Riskzon och Enaiats berättelse är inspirerad av Fabio Gedas dokumentära roman Det finns krokodiler i havet. Historien känns sann och trovärdig och de trygga finländarna känns precis så naiva och aningslösa som vi troligtvis är.

Teknikproblem

Genom hela föreställningen står två stora genomskinliga dukar på scenen där videor en efter en projiceras under en stor del av pjäsen. Ett femtiotal filmklipp filmade i både Finland och Istanbul ger mer detaljerade bilder än vilken rekvisita som helst. Vad som gör allt ett steg mer komplicerat är att publiken sitter på två sidor om scenen och på var sin sida utspelar sig ibland de olika världarna. Men sceneriet lyckas faktiskt mer än väl och man missar ingenting som händer. På de stora filmdukarna blandas stämningsgivande vyer med agerande personer som scenens skådespelare spelar emot. Ett massivt arbete ligger bakom det vi ser eftersom varenda vinkel och replik måste stämma, likaså timingen. Och det gör det tack vare regissören Simon Bergman och scenografen Tuuli Gröhns noggrannhet.

Det enda som kan gå fel nu är att tekniken krånglar. Två projektorer, datorer med videor och ljudspår, plus alla mikrofoner och inspelad musik, det är mycket som kan gå fel, vilket det också gör under premiären. Ibland dyker Windowsfönstren upp på skärmarna, videon stannar och ljudet sprakar vilket stör upplevelsen då det blir avbrott i historien. Men största delen av tiden verkar allt löpa.

Skickligt team

Förutom teknikavbrotten finns det en sak som drar ner historien, nämligen den enormt stereotypiskt, blonda och elaka kusinen som gör allt för att stjäla Viljas pojkvän. Tyvärr känns karaktären som en dålig parodi tagen ur en High School film. Alexandra Granlund gör inte ett dåligt jobb men det är en väldigt otrovärdig karaktär i en berättelse som för övrigt känns äkta. Även andra händelser i pjäsen känns tråkigt könsstereotypiska, till exempel att flickan (Vilja) blir räddad av pojken (Enaiat) och de blir kära. Kunde man ha valt en annan väg?

Av de 21 ungdomarna på scenen var nio stycken dansare, skickligt koreograferade av Sebastian Wennerström. Danserna förstärkte de kraftiga känslorna som pågick i pjäsen och också dräktansvarig Annika Saloranta och maskerare Sabina Segerström visade också prov på sina talanger. Regissören Simon Bergman har studerat film i Chile men lika kunnigt regisserar han ungdomar på teaterscenen. Jag är imponerad av den talang och ärlighet som skådespelarna uppvisar.

 Jag är dock inte överraskad då jag sett förut vad engagerade och smarta ungdomar kan åstadkomma under rätt omständigheter. Maria Wingren och André Palmros är perfekta i sina huvudroller då de agerar och sjunger väldigt bra. Också Carl Björkman och Tove Nyberg i rollerna som pojkvännen Kasper och bästisen Elina gör ett bra jobb. Fanny Forsander och Hanna Lagerström är båda riktiga skrattpiller och när alla ungdomar står på scenen i massnumren märks det hur bra gemenskap de har, och en sådan otrolig energi.

Frida Lönnroos

Natten mellan den 9 och 10 augusti vaknade Carin Forsius-Wallgren och såg att det var ljust i köket. Där låg hennes man på mage och kom inte upp.

– Jag blev jätterädd, jag orkar inte lyfta honom ensam.

Forsius-Wallgren visste att ett av hennes barnbarn var i närheten, så han kom förbi med en kompis och hjälpte till. När maken låg i sängen märkte hon att han var alldeles blå­slagen och ringde 112.

– Jag var uppskärrad och olycklig. Jag presenterade mig och sade att jag behöver hjälp. Personen i andra ändan svarade på finska.

Forsius-Wallgren frågade om den som svarade kunde svenska, men samtalet fortsatte på finska, varpå hon själv också bytte till finska.

– Jag klarar mig alldeles bra på finska, det handlar inte om det, utan om att få gensvar och stöd.

I det aktuella fallet har Nödcentrals­verket gjort en klar miss, medger verkets jurist Anna Alarautalahti-Heurlin.

– Om personen inte själv kunde svenska, borde han eller hon genast ha kopplat samtalet till någon som behärskar svenska.

Klagomål förekommer

Enligt Alarautalahti-Heurlin borde alla som jobbar med att ta emot samtal känna till policyn. Varje år får Nödcentralsverket ändå ta emot några klagomål av kunder som inte fått tala svenska.

– Vi går alltid igenom samtalet med den person som svarat i telefon. Om det uppdagas någon brist i kunskaperna finns det också möjlighet till vidareutbildning, säger Alarautalahti- Heurlin.

Nödcentralsverkets färskaste siffror över språkkunskaper är från 2010. Då kunde 40 procent av nödcentralens jourpersonal betjäna sina kunder på bägge inhemska. För vissa områden, till exempel Helsingfors, var siffran högre.

Riktigt färska siffror finns att tillgå bara för Österbottens del och där är situationen föga överraskande betydligt bättre än i resten av landet: 78 procent av jourpersonalen kan ge betjäning på både finska och svenska, visar siffror från i år.

Trots att det förs statistik över hur snabbt kunderna i medeltal har fått svar när de ringt 112, finns ingen motsvarande statistik för hur snabbt man i medeltal får svar på svenska. Svenskan hör inte ens till de sökkriterier som sparas för statistik.

Carin Forsius-Wallgren berättar att hon kände sig hjälplös när personen i andra ändan inte kunde svara på svenska. Hon fick dra andan och berätta allt det hon just berättat på svenska på nytt, på finska. Men trots den nedslående upplevelsen kommer hon att tala svenska om hon behöver ringa 112 någon gång i framtiden.

– Jag är nog sådan att jag gör det. Jag är så pass gammal att jag har rätt att kräva det.

Inveons styrelse har röstat ner Borgå stads förslag till lokalitetslösningar för yrkesutbildningen på andra stadiet. Med rösterna sex mot en vill styrelsen att man satsar på två campus, ett för de finskspråkiga eleverna i Harabacka och ett för de svenskspråkiga eleverna i Kungsporten.
De styrelseledamöter som röstade för ett fristående svenskt campus är ordförande Magnus Björklund, SFP, Thomas Antas, SFP, Petra Paakkanen, SFP, Nancy Lökfors, SDP, Anita Spring, SDP och Juha Elo, Sannf.
För Borgås förslag, ett gemensamt tvåspråkigt campus i Harabacka röstade Camilla Antas, Saml.
Allt svenskt på ett ställe
Björklund säger att skolans uppdrag är entydigt.
– Samkommunen för Inveon grundades för att sköta den svenska yrkesutbildningen i Östnyland, att se till att den finns och att den betjänar den svenskspråkiga befolkningen.
– Vi vill att all svensk utbildning samlas på ett ställe. Prakticum har meddelat att de inte kommer med i ett tvåspråkigt campus men nog i ett svenskspråkigt.
Björklund anser att den svenska delen blir alltför liten i ett gemensamt campus i Harabacka.
– Inveon har 350 elever och Point college har en svensk klass per årskurs. De svenska studerande kommer att drunkna bland de finskspråkiga. Undersökningar har visat att minoritetsspråket måste ha en andel på minst 30 procent för att kunna hävda sig och bevara sig egenart.
– Jämför till exempel med Haaga-Helia här i Borgå. De kunde en tid hålla kvar sin svenska linje men nu är den historia.
Egna händer
Björklund tror att den svenska profileringen försvinner i en jätteenhet i Harabacka.
– Samtidigt ligger ju Harabacka och Kungsporten så nära varandra att det går bra att röra sig där emellan och utnyttja vardera skolans utrustning på ett ekonomiskt sätt.
– När vi diskuterade platsen i styrelsen ansågs det också att en full utbyggnad av Harabacka redan i det här skedet skapar ett trångt campus och omöjliggör eller åtminstone avsevärt försvårar en framtida utveckling och eventuell utbyggnad av området.
Det har varit viktigt för Östnyland att kunna hålla yrkesutbildningen i egna händer, också i framtiden.
– Men vad är i egna händer egentligen, annat än byggnaderna, säger Björklund. Det är ju staten som bestämmer om utbildarna får erbjuda yrkesutbildning och också om vilket slag av yrkesutbildning. Beslutanderätten gäller byggnaderna, allt annat är i statens händer.
– Jag vill också hålla vår svenska yrkesutbildning i egna händer, i svenska händer. Om Inveon och Prakticum står bakom vår yrkesutbildning så vet jag att de håller ut så länge det bara är möjligt.
Det förslag till framtida yrkesutbildning i Borgå som har godkänts av stadens fullmäktige gäller än så länge bara byggnaderna, var nya campus kan placeras.
– Jag tycker att det skulle vara mycket viktigt att snabbt få klarhet i organisationsfrågan, säger Magnus Björklund. För den svenska yrkesutbildningens del är det bäst att Inveon och Prakticum inleder diskussioner om att sammanföra sina resurser.
Sista ordet
På Inveon väntar man och ser tills samkommunsstämman som möts i början av september säger sista ordet. Det är stämmans utlåtande som skickas som svar till Borgå stad.
– Vi skulle gärna se att man kunde få ett byggbeslut så snart som möjligt, säger rektor Solveig Mickels. Om vår stämma motsätter sig Borgås förslag är det mycket sannolikt att det ytterligare förlänger beslutsprocessen.
Mickels har suttit med i den arbetsgrupp som beredde förslaget om andra stadiets lokaler.
– Där lyfte vi fram önskemålet om ett svenskt campus i Kungsporten, säger Mickels. Nu har Borgåfullmäktige ändå tagit sitt beslut. Var Inveon än placeras i framtiden så är det Borgå stad som ska ge oss en tomt att bygga på.
– För oss här på skolan är det absolut viktigaste att vi kan få nya lokaler så snabbt som möjligt.