Det var överraskande obehagligt att ta del av de mordhoten som journalisten Bettina Sågbom i tisdags fick motta. Överraskande, eftersom en person som hotar alltid spelar ut sig själv ur debatten, ödelägger sina argument och sin sak, och därför borde kunna ignoreras.

Det aktuella fallet var ändå mer än en bara en släng i vredesmod. Hotbreven var väl formulerade, omsorgsfullt krypterade och innehöll detaljer som gav intryck av förberedelse och seriositet.

De som orkar gå så här långt i sina terrorkampanjer är knappast många till antalet, och hundar som skäller biter oftast inte, men det oroväckande är att de inte kan avfärdas som helt isolerade fall. De är visserligen extrema, men de måste ses i kontexten av den breda åsiktsfalang som metodiskt arbetar för ett enspråkigt och monokulturellt Finland. Svenska språket och invandringsfrågan är symboliska attackmål i fennomanska drömmares dimmiga visioner.

I någon mån handlar det om en i grunden missförstådd och perverterad patriotism som hålls i högt och heligt värde. Vikten av fosterländskhet betonas redan för barn både i skolan och i många hem som ett värde i sig, och många bär med sig de sentimenten genom livet. Finsk patriotism är dessutom nära kopplad till hyllandet av krig och uppoffring. För en människa som inte annars har mycket att bygga sin identitet på, ligger det som serverat på silverbricka att drapera sig i lejonemblem och gå till kamp mot allt som uppfattas som ofinskt. Är man inget annat, är man åtminstone finne.

Att både språkets och landets namn är samma ord, Suomi, kan också lätt skapa begreppsförvirring, liksom begreppen för medborgarskap och etnicitet, suomalainen.

Nationalkänslor har i historien haft en viktig roll i formandet av länder och enandet av folk. Patriotismen skiljde oss från dem, och lade – blodspillan och bitterhet till trots – grunden för ekonomiskt blomstrande nationalstater. Det är ironiskt att när ekonomierna i dag blivit gränslösa, dras den patriotiska gränsen mellan oss och dem tvärs igenom den egna befolkningen.

Definitionen av vem som duger som fullvärdig medborgare har snävats till, med baktanken att en viss grupp ska ha större rättigheter att styra landets utveckling. Att det över huvud taget finns ett politiskt parti som utger sig för att vara mer sant finländskt än andra är ett symtom på en väldigt sjuk samhällskropp.
Framhävandet av finskhet och fosterländskhet, speciellt i skolorna, kunde i dag börja tonas ner till förmån för insikter i nationernas gemensamma, globala ansvar och utmaningar.

Krafter som vill destruera, avveckla rättigheter, hindra kulturyttringar och som hetsar folkgrupp mot folkgrupp kommer aldrig att segra. Men kampen mot dem måste ändå föras, och ju tidigare man ingriper desto bättre. Det är därför anmärkningsvärt att Skyddspolisen tiger (Hbl 29.5) och konstant tonar ner hoten från fascistiska rörelser.

Tröstande ändå var att se hur den ljusa sidan av internet reagerade på hoten mot Sågbom. Under hashtaggen #jagälskarsvenska började också finsktalande skriva sympatiyttringar på svenska och spontant lekfullt försvenska sina namn.

De är de sanna finländarna. 

Det var tio år sedan Borgå senast stod värd för SFP:s partidag. Nu på veckoslutet samlas partiets ledning, delegater och andra intresserade igen i staden, kring 350 personer, och alldeles som för tio år sedan hålls själva samlingen, med bland annat förhandlingar och utskottsmöten i Linnankosken lukio.
– Vi har genomlevt ett generationsskifte vid senaste kommunalval och satsar också på en del förändringar i partidagsstrukturen, säger Catharina von Schoultz som representerar arrangörsföreningen Svenska Folkpartiet i Borgå. De som regelbundet brukar delta i partidagen kommer att märka att allt inte i år är som det brukar vara. Dessutom är det här den första partidagen med Carl Haglund som ordförande.
– Vi vill vara mindre formella och satsa mer på att aktivera våra deltagare, säger Mats Rosqvist som är kommunorganisationens ordförande.
Det innebär bland annat att man börjar med de politiska linjetalen på lördagsförmiddagen, i stället för att officiellt förklara partidagen öppnad och inleda med att välja protokolljusterare.
– Partidagen öppnas först efter lunch, säger von Schoultz. På förmiddagen betonar vi politiken och lyssnar på linjetal av vår ordförande Haglund, vår andra minister Anna-Maja Henriksson och riksdagsgruppens ordförande Mikaela Nylander. Dessutom talar vår internationella gäst Graham Watson.
Watson hör till den liberaldemokratiska gruppen i Europaparlamentet.
Intresse för Europavalet
Egentligen inleds partidagen redan på fredag, som traditionen bjuder med ett seminarium. I år är temat Europavalet.
– SFP har inte ännu utsett kandidater till Europavalet men det finns ett stort intresse, försäkrar partiets organisationschef Maria Grundström. Intresset är också regionalt mycket välfördelat.
– Det är ingen brådska med kandidaterna, men man kan kanske säga att vi skjuter startskottet för nomineringarna under partidagen.
Kampen om platserna i Europaparlamentet kommer att bli tuff.
– Vi har ändå goda möjligheter att förnya vår plats, säger Rosqvist. Det gäller bara att jobba hårt.
Europavalet hålls i slutet av maj 2014.
Lever i limbo
Under partidagen avhandlas de aktuella politiska frågorna som i år naturligtvis handlar om kommunstruktur, social- och hälsovårdsreformen och de evigt aktuella skolavgörandena, med bland annat andra stadiets utbildning i Östnyland.
Antalet motioner är litet mindre än vanligt.
– Jag har en känsla av att många känner att de riktigt stora frågorna nu kräver så mycket energi att man helt enkelt inte har tid att formulera motioner, säger Grundström.
– Vi lever nu i limbo, konstaterar von Schoultz. Vi väntar på avgöranden för att få veta vart vi är på väg.
Partidagen väljer partiets presidium, där inga stora förändringar är att vänta. Haglund har inte någon motkandidat och av de tre viceordförandena har två meddelat att de ställer upp på nytt, Päivi Storgård och Anna-Maja Henriksson. Ulla Achrén har undanbett sig återval, men Åsa Gustafsson har meddelat sitt intresse för den lediga viceordförandeposten. 

Enligt Yle har avsändaren av hotmejlen hackat in sig på Sundbergs dator för att skicka hotmejlen. Polisen är inkopplad men Sundberg säger att det är oklart om man kan få tag på de skyldiga.

Det var förra veckan som hotmejlen, som någon skickat till finlandssvenska journalister och även finskspråkiga personer som visat sitt stöd för tvåspråkigheten, kom ut i offentligheten. De undersöks av polisen.

Kontakten mellan partiets fotfolk och ledningen hålls uppdaterad, och partiets politik kan förankras på medlemsfältet. Partidagarna blir också en finlandssvensk manifestation som understryker SFP:s karaktär av folkrörelse.
Så länge som SFP är ett rege­ringsparti har partikongresserna en reell politisk tyngd, åtminstone i teorin kan partistämmans beslut påverka regeringspolitiken.

Den här dimensionen har ändå tonats ned i och med att rege­ringens linje in på varje kommatecken har slagits fast i regeringsprogrammet. Den strikta uppdelningen mellan ministrarnas ansvarsområden gör också att regeringens roll som ett kollegialt beslutsforum har tonats ned. Varje minister sköter sin egen tomt.
Men partidagsmotionerna är trots det inte betydelselösa. De speglar stämningarna på partifältet och lyfter upp frågor som lokalorganisationerna anser att partiet bör driva. Motioner som partidagen ställer sig bakom konkretiserar det som partiet står för, de visar partiets linje i praktiken.

Nackdelen med årliga partikongresser är att substansen riskerar att bli litet tunn. När man inte ska välja ny partiledare, och det är långt till nästa val, och det inte heller finns någon stor regional tvistefråga på agendan är det svårt att få det att tända till bland medlemmarna.
Nu är det här visserligen den sista partikongressen före EU-valet, men det valet engagerar ändå inte på samma sätt som de nationella valen.
Ändå är också EU-valet en kraftmätning där mycket står på spel för SFP. SFP kämpar om det sista av Finlands tretton mandat i Europaparlamentet, det handlar bokstavligen om att vinna eller försvinna. Lyckad mobilisering i kombination med lågt valdeltagande har hittills gett maximal utdelning.

Kan SFP lyckas med det också om ett knappt år, med tanke på att valdeltagandet antagligen stimuleras då de missnöjda européerna får sätta betyg på hanteringen av den utdragna ekonomiska krisen? Det kan höja valdeltagandet. Behöver SFP en kandidat som kan kanalisera de EU-kritiska stämningarna som naturligtvis också finns bland SFP:s väljare?
SFP:s sits kompliceras också av att det på Åland finns starka krav på en egen parlamentsplats. SFP behöver de åländska rösterna, men struntar ålänningarna i EU-valet när de inte kan välja en egen representant?

SFP:s partidag är den största politiska sammankomsten i Svenskfinland. Därför är det ganska förvånande att rege­ringens två stora samhällsreformer, kommunreformen och reformen av social- och hälsovården, inte tas upp i en enda motion från medlemsfältet. Ändå berör de här reformerna viktiga delar av samhällsservicen för varje finländare.
Den samhällsstruktur som reformerna bygger upp är också av stor betydelse för Svenskfinlands livskraft, de nya kommun- och vårdkartorna har potential att slå sönder det finlandssvenska samhällsbygget. 
Märkligt att inte en enda lokalavdelning har tyckt att det här är någonting som SFP:s högsta beslutande organ borde ha åsikter om.
Reformerna behandlas förstås både i debatten och rimligen också i partidagens uttalanden, där SFP också kan ta ställning både till näthatet mot finlandssvenskar och till reaktionerna på det.

Inte heller den framtida yrkeshögskolestrukturen har föranlett någon motion.
Spänningarna mellan Österbotten och södra Svenskfinland framför allt i utbildningsfrågor har många gånger tidigare urladdats vid SFP:s partidagar.
Men nu ville tydligen varken fusionsförespråkarna eller motståndarna låta partidagen behandla den finlandssvenska yrkeshögskoleutbildningens framtid.
Det hade varit desto angelägnare eftersom SFP:s partifullmäktige enhälligt tog ställning för fusionen, medan Novias kommunala ägare i Österbotten – med stark SFP-förankring – talar emot den.

Båda spetsade till retoriken många grader över den vanliga artiga umgängestonen under SFP:s debatter, och en liten stund lät det som ett eko av tidigare konfrontationer mellan de olika falangerna och regionerna inom Svenska folkpartiet.
Men konfrontationen handlade mindre om innehållet i de båda strukturreformerna och mera om att Luther ansåg att partiledningen inte lyssnar tillräckligt mycket på fältet.

Michael Luther var inte ensam om sina åsikter, men man kan inte kalla uppgörelsen för en gräsrotsprotest mot en maktfullkomlig partiledning, till det var inläggen som stödde Luther nog för få.
Partiledningen med omvalde ordföranden Carl Haglund i spetsen lovade ändå att bli mera lyhörd, och Ulla-Maj Wideroos valde att mäta sitt förtroende bland de österbottniska delegaterna inför valet av ny ordförande för partiets fullmäktige. Det förtroendet fick hon, enhälligt.

SFP har naturligtvis problem med de båda stora samhällsreformerna. Kommunerna där SFP har en stark ställning, och där den svenska samhällsservicen fungerar hyggligt, är relativt små, och tvingas de gå ihop med stora finskdominerade grannar ligger en marginalisering av det svenska hotande nära.
Att förhindra det här är själva kärnan i SFP:s politiska uppdrag.
Partiledningens försvar mot Luthers kritik var variationer på samma tema: Om SFP inte hade suttit i regeringen hade reformförslagen varit ännu värre. Till partiets förtjänster hör enligt Carl Haglund bland annat att kommuner med minst 20 000 invånare fortfarande ska få ordna en del av sin hälsovård själva. Han framhöll också att reformen kan trygga och kanske till och med stärka vården på svenska – men att det kräver ett aktivt grepp av SFP.

Partiledaren uppmanade de kommunala beslutsfattarna att skapa en kommunstruktur där "man själv är med och fattar beslut om vården."
Han hade kanske kunnat placera en adresslapp på sin uppmaning, till exempel till kommunerna i Västnyland.
Ulla-Maj Wideroos konstaterade som svar på kritiken att man nog kan kräva att SFP går på en annan linje än de övriga regeringspartierna, men att det i så fall betyder att SFP lämnar regeringen. Och det var det ingen på partidagen som krävde.

Partiets klassiska problem när det gäller kommunikationen är att det är svårt att sälja reformerna till ett skeptiskt medlemsfält med argumentet att det hade varit mycket värre utan SFP – hur sant det här än är. Missnöjet som Luther artikulerade visar att det lätt blir en envägskommunikation: ministrar och partiledning berättar vad som har beslutats i regering och ministerutskott, men fältets respons når inte fram.

Överlag är SFP ett mycket lojalt regeringsparti. Vid sidan av missnöjet med de båda reformerna förekom det så gott som ingen kritik alls mot de andra regeringspartierna, där kände SFP inget behov av profilering.
Också när det gällde de omstridda reformerna var omdömena trots allt ganska hovsamma, SFP ställde inte några ultimativa krav att vissa minimivillkor måste uppfyllas.
Över huvud taget ser SFP sig som en enande kraft, när ministrarna och riksdagsgruppens ordförande Mikaela Nylander förde en kort diskussion om SFP:s manöverutrymme i sexpartiregeringen var enigheten stor om att partiet kan vara den som söker kompromisser och agerar konstruktivt när det kör ihop sig.
Klassiskt SFP-agerande, med andra ord.

Hoten och hatet mot synliga finlandssvenskar, som upprepades i går, fick förstås SFP att reagera. Hatmejlen fördömdes i många inlägg, och i partidagsresolutionen betonade partiet att det är självklart att minoriteters rättigheter respekteras – det gäller också för samerna. SFP vill motarbeta uppfattningen att partiet bara driver den finlandssvenska minoritetens intressen, och får av allt att döma ett visst gensvar i samiska kretsar.
 

Om fotbollsproffs kan följande anföras. De bör redan vid sjuårsåldern inleda systematisk träning, helst tre till fem gånger i veckan. Vid 16-årsåldern bör de höra till eliten inom sin åldersgrupp. Fyra år senare bör de bli värvade av någon europeisk klubb. Ett bra fotbollsproffs, som tjänar miljoner, är ett undantag. Naturligt urval och lite tur.

När det gäller styrelseproffs säger den pålitliga Svenska Akademiens ordlista (SAOL) att det handlar om en person som ägnar sin tid åt att sitta i styrelser. Sitta, riktigt. Punkt slut.

Hur blir man styrelseproffs?  Skolas man till det? Nej. Börjar man som sjuåring? Bör man kunna substansen i det företag där man är styrelsemedlem? Nej.

Kvinnornas andel är alltjämt ganska liten, vilket är en följd av att kvinnoandelen på högre vd-poster är ringa. Många styrelseposter besättes nämligen av nuvarande eller pensionerade företagsledare. Har man fått handen in i detta lilla samhälle där alla känner alla och där alla hjälper alla kan det gå som en dans. Fallet Vehviläinen och hans säregna lägenhetsaffärer bekräftade att allt är möjligt. Hans belöning var en ny vd-post.

Den som börjat insamlingen av styrelseuppdrag måste helst åtnjuta någon mentors förtroende. Inom den del av näringslivet där SFP har inflytande, bör man gärna vara kvinna och ha en fungerande relation med capon Christoffer Taxell. Kaka söker maka, det vill säga det blir fler kakor till makan.

Styrelseproffs gör aldrig misstag. Miljardtunga felinvesteringar och stupida beslut (Stora Enso, Outokumpu, Finnair) tycks ha föga inflytande på styrelseproffsen. 

Utomstående göre sig icke besvär. Styrelseproffsen är också eftertraktade i kulturbranschen. Glorian omger både dem och kulturen.

Fotbollsspelare gör mål eller hindrar mål. Styrelseproffsen gör pengar. Gör de något annat? 

Stiftelsen har figurerat i rubrikerna sedan den i oktober lade ner sitt barnhem efter nästan hundra års verksamhet. PRS bad då stiftelsen att lämna in en verksamhets- och ekonomiplan om hur den tänker genomföra sitt stadgeenliga syfte under de följande åren.

Patent- och registerstyrelsen har nu skjutit upp stiftelsens deadline till slutet av september efter att stiftelsen bett om mer tid för att kunna redovisa för sina framtidsplaner. Juha Viertola, chef för förenings- och stiftelseregistret, ser inga problem med att ge stiftelsen tilläggstid.

– Om de lämnar in en bättre verksamhetsplan om vi ger dem mer tid så ligger det också i vårt intresse att ge dem det. Det är inte ett sätt för stiftelsen att försöka dra ut på utredningen, säger Viertola till SPT.

Både polisen och skattemyndigheterna utreder också Stiftelsen Bensows barnhems verksamhet. Flera personer inom stiftelsen är misstänkta för missbruk av tjänsteställning.

Bakgrunden är förstås stadens dåliga ekonomi, en jämförelse med Reso visar att Raseborg betalar 58 euro mera per vårddygn för vården av personer med funktionshinder. Reso sköter vården i egen regi, Raseborg, och de andra svensk- och tvåspråkiga kommunerna, har organiserat den via Kårkulla.
Det handlar ännu inte om annat än att besluta om en utredning.
Men grundtrygghetsnämnden har nog anledning att lyfta blicken från exceltabellernas minuskolumner och reflektera över konsekvenserna innan den går till beslut.
Nämnden ska ju ta ställning till vad ett människovärdigt liv får kosta i staden Raseborg.
Det handlar inte om generella kostnader per capita för olika former av kommunal service, det handlar om att sätta prislappar på cirka 120 raseborgare.

Alla människor behöver kommunal service under sitt liv, men bara några få av oss behöver den hela sitt liv.
Den som har ett funktionshinder och behöver den service som Kårkulla kan ge har det hela livet. Den här gruppen har mycket svårt att göra sig själv gällande i kampen om de ständigt krympande samhällresurserna.
I Finland och andra civiliserade länder råder en människo- och samhällssyn som säger att alla människor är lika värda, alla har rätt till ett värdigt liv. Det ingår i begreppet välfärdssamhälle att se till att det här blir möjligt.
När gränserna öppnades österut konfronterades vi med ett samhälle där synen på människan och på samhällets ansvar var en annan.

Kårkulla har byggt upp sin verksamhet under ett halvt sekel. Samkommunen har 91 verksamhetsställen i hela Svenskfinland, alla svensk- och tvåspråkiga fastlandskommuner hör till Kårkulla. Kårkulla har en lagstadgad uppgift att garantera att utsatta grupper kan få vård och service på svenska.
Omsorgen om människor med funktionshinder kräver ett brett spektrum av medicinsk, psykologisk, pedagogisk och social kompetens, och när det gäller Svenskfinland finns den sakkunskapen samlad hos Kårkulla.

Den första frågan när grundtrygghetsnämnden tar ställning till att eventuellt lämna samkommunen får inte vara hur mycket staden kan spara.
Det första kriteriet är att överväga om Raseborg ensamt kan garantera samma kvalitet som den finlandssvenska samkommunen erbjuder sina klienter.
Utgångspunkten är att specialkunnandet inte finns i Raseborg.
Hur ska staden alltså kunna uppfylla lagens krav när det gäller de funktionshindrades rättigheter? Kan den här vården konkurrensutsättas och upphandlas lika enkelt som man konkurrensutsätter till exempel primärhälsovården? Är Raseborg en så lockande arbetsgivare att Kår­kullas cirka 90 anställda i staden gärna byter arbetsgivare – eller klarar Raseborg av samma sak med färre anställda?
Är standarden för hög på Kår­kullas boenden och arbetscentraler? Kan Raseborg ordna det billigare?

Om nämnden tycker att funktionshindrade och deras anhöriga kan nöja sig med att ha det litet sämre så ska den säga det väldigt tydligt. Men att grundtrygghetsnämnden verkligen skulle resonera i de banorna är nog omöjligt att tänka sig.
Det är nog inte en liten grupp funktionshindrades livskvalitet som har fört Raseborg till ruinens brant.

Det finns också en övergripande politisk aspekt på att överge Kårkulla. Samkommunens ställning är inte tryggad i den planerade social- och hälsovårdsreformen. Där skulle den här servicen skötas genom regionala särlösningar. Om Raseborg, en av Kårkullas största användare, säger att man inte behöver samkommunen försvagas helheten, och därmed en av de viktiga finlandssvenska resurserna.
Åtminstone för Svenska folkpartiet borde det här utgöra en risk som inte ska underskattas.
 

– Ett långvarigt äktenskap måste vara lyckligt från början. Det är uppenbart att det inte finns några förutsättningar för en lyckad fusion mellan yrkeshögskolorna, säger SFP:s ordförande Carl Haglund till tidningen.

Förutom de enorma svårigheterna att nå gemensamma linjer för fusionen upplever Haglund att det utbildningspolitiska klimatet har ändrats i och med den nya undervisningsministern.

– Jag har diskuterat saken med Krista Kiuru och jag upplever att det finns en förståelse hos den nya ministern för den här frågan, säger Haglund.

Ulla-Maj Wideroos, som leder SFP:s partifullmäktige, säger att det även handlar om att tiden håller på att ta slut. Yrkeshögskolorna ska i höst anhålla om koncessioner för fortsatt verksamhet. Två permanenta koncessioner för de svenskspråkiga yrkeshögskolorna vore då den bästa lösningen.

Tanken på en svenskspråkig yrkeshögskola lever vidare, men Wideroos tycker att tiden nu inte är mogen. 

 Kundservicen på båda nationalspråken har förbättrats genom inrättandet av lokala och regionala organ som ska samordna och utveckla servicen. På myndigheternas webbplatser finns också betydligt mer information på svenska och andra minoritetsspråk än för fyra år sedan då senaste uppföljning gjordes.

De största problemen finns inom social-, hälso- och sjukvården, där det fortfarande är svårt att få service på båda nationalspråken. Enligt myndigheterna råder stort brist på språkkunnig personal. Också språkklimatet har hårdnat.

Statsrådet gör en uppföljning om hur språklagen tillämpas vart fjärde år. Rapporten lämnas in till riksdagen.

De ekonomiska åtstramningarna, de ökade kvalitetskraven och de minskande årskullarna finns kvar. Den komplicerade världen ställer också ökade kompetenskrav på skolorna, säger Arne Wessberg.

– Det här skulle vara lättare att upprätthålla och utveckla i en sammanhållen skola. Ingendera är ju så stor, säger Wessberg.
Roger Broo säger att man måste bedöma läget utifrån vad som är bäst för yrkeshögskolan på sikt.

– När de här bedömningarna har gjorts inom ÅA har det inte varit frågan om politiska överväganden utan man har bedömt att på sikt är det bäst om man har en gemensam stark yrkeshögskola och det målet står fast, säger Broo.

SFP:s ordförande Carl Haglund och partifullmäktigeordförande Ulla-Maj Wideroos tog ställning i frågan i Vasabladet och Österbottens Tidning i går.

ÅA vill ha fusion
Enligt Broo vill Åbo Akademi och Utbildningsstiftelsen Sydväst, som tillsammans har 87,5 procent av aktierna i Novia, fortfarande ha en fusion. Han konstaterar att parterna är inne i en process där ägarna i Novia och Arcada ska ta ställning till det förslag till fusion som har utarbetats. Svenska

Österbottens förbund för utbildning och kultur SÖFUK som äger resten av aktierna har fortfarande ärendet under behandling.

Vad händer om SÖFUK säger nej till en fusion?
– Då måste Utbildningsstiftelsen Sydväst och Åbo Akademi i så fall ta ställning till om de ska gå vidare med fusionen eller inte.
Broo är överraskad av SFP:s ställningstagande.

"Lägesbedömning"
SFP:s ordförande Carl Haglund säger att det inte handlar om att ändra åsikt utan om att ge en lägesbedömning.

– Man ska vara ärlig i politiken. Eftersom vi tidigare sagt att vi är för en fusion är det bra att vi säger att vi bedömer att det just nu inte finns förutsättningar att nå målet, säger Haglund till FNB.

Han säger att lägesbedömningen gjordes efter att Krista Kiuru (SDP) blev undervisningsminister och sedan det stått klart att parterna inte närmat sig varandra och att fusioner på andra håll i landet också håller på att stranda. Haglund säger sig ha diskuterat med Kiuru under de senaste veckorna.

– Jag har fått signalen att det kan finnas förutsättningar att få två permanenta koncessioner om man inte lyckas hitta samförstånd.

Till Hbl säger Kiuru att hon inte kommenterar frågan eftersom inga beslut ännu är fattade.

Både Novia och Arcada skriver för tillfället egna koncessionsansökningar. SÖFUK:s styrelse ska ta ställning till fusionen på tisdag.

"I brist på beslut om en eventuell fusion med Arcada och eftersom tiden tar slut, måste vi utgå från det vi vet. Och det enda vi vet är att vi har en yrkeshögskola som vi tycker uppfyller kraven", säger Andersson till VN.

Arcadas rektor Henric Wolff har inte heller gett upp:

"Det här betyder antagligen att det blir för svårt att få till stånd en fusion nu." (Yle Nyheter, 14.6)

Antagligen? Då man tänker på den Nej!-dominerade processen kring planerna på att slå samman Novia och Arcada så är ett sista-minuten-mirakel osannolikt. Samma fredag som VN skrev om Novia kom nämligen Vasabladet och Österbottens Tidning. med sin egen fusionsnyhet: Svenska folkpartiet, som mycket aktivt har drivit på en fusion, tror att två separata koncessioner ändå är bäst.

"Ett långvarigt äktenskap måste vara lyckligt från början. Det är uppenbart att det inte finns några förutsättningar för en lyckad fusion mellan yrkeshögskolorna", säger SFP-ordförande Carl Haglund till Vbl och ÖT.

Ur Lovisasynvinkel har det varit smått frustrerande att på avstånd följa med alla svängar i processen. Många unga från den här trakten studerar vid Arcada eller Novia (eller har sökt in dit nu). I ett inslag som gjordes av Vega huvudstadsregionen uppgav lyckligtvis flera studerande att de inte var så insatta i institutionernas stora armbrytning. Det är mycket bra om de unga har undgått bråket, för det har knappast personalen.

"Det roende och hopande som det har varit kring fusionsplanerna är tungt för personalen", säger Novia-enhetschefen i Åbo,Eivor Huldén (Vega Åboland, 14.6).

Utgångsläget har varit ganska enkelt: hotbilden är att det i framtiden (möjligtvis!) finns enbart en koncession för en svenskspråkig yrkeshögskola. Därför borde Novia och Arcada slås ihop. Själva processen har ändå handlat främst om makt och prestige, och väldigt lite om hur utbildningens kvalitet ska tryggas. Hela spelet borde ha blåsts av i ett tidigare skede, då det stod klart att nej förblir är ett nej. Det skedde inga egentliga närmanden, och vissa ukasartade uppmaningar kändes olämpliga om målet var en dialog.

Status quo är i det här fallet, absurt nog, ett steg framåt från den hopplöst låsta situationen. Carl Haglund uppgav också något intressant: det "utbildningspolitiska klimatet" kan ha ändrat. "Det finns en förståelse för den här frågan", formulerar Haglund halvt kryptiskt (Vbl och ÖT). Så det kan alltså vara ok med både Novia och Arcada också i framtiden? Allt bråk för ingenting, alltså? Ibland känns det som om Svenskfinlands värsta fiender är finlandssvenskarna själva.