– Det var egentligen en gammal idé som jag och producent Thomas Perret hade, att göra tv-program för äldre, säger programledare André Wickström. 

Bland gästerna i år märks bland andra musikern MA Numminen, skådespelaren Pirkka-Pekka Petelius och president Tarja Halonen, och trots att de alla är över sextio är målgruppen för programmet ändå 20–35-åringar. Också de omtyckta sketcherna är kvar. 

– Sketchformatet i år är trailers för fiktiva realityshower, berättar producent Perret. Vi får under säsongen bekanta oss med östnyländska plastikkiruger, en reklamhök, kommuntjänstemän och en överambitiös men visionär arkitekt. 

André Wickström är tv-aktuell även på finska i reklamkanalen Livs nya underhållnings- och faktablandande program Rakkauden FAQ (premiär 2 april) och på torsdag (13 mars) kan man se honom live på Apollo i Helsingfors där han gör stand up på finska. 

Janne Strang intervjuade André Wickström i Studio HBL. Gamla onsdag på Yle Fem tisdagar kl 21.30 och på Yle Arenan även utomlands. 

32 nyfödda flickebarn fick Ellen och 57 pojkbarn fick Emil som första förnamn, uppger Befolkningsregistercentralen.
Ellen följdes av Emma, Ida, Elin och Minea och bland pojkarna kom Elias, Benjamin, Anton och Liam efter Emil.

De fem allra populäraste flicknamnen var Maria, Sofia, Elisabeth, Linnea och Alexandra. Bland pojkarna var Alexander, Emil, Erik, Johannes och Karl de populäraste namnen.

På finskt håll var Emma, 445, och Onni, 431, populärast.

Malin Brännkärr från Pedersöre tar över som SFP-ministergruppens specialmedarbetare och som medarbetare för partiordförande Carl Haglund från den 1 april, skriver partiet i ett pressmeddelande. Hon efterträder Gun Kapténs som efter nästan två år på posten återgår till sin tjänst som kommundirektör i Larsmo. Brännkärr, som är politices magister och rättsnotarie, är nu justitieminister Anna-Maja Henrikssons specialmedarbetare.

Svenska riksdagsgruppens lagstiftningssekreterare Otto Andersson har samtidigt kallats till specialmedarbetare för Henriksson.
Andersson är från Lovisa, där han sitter i fullmäktige.

Juris magister, vicehäradshövding Erik Munsterhjelm tar över som tillförordnad lagstiftningssekreterare vid Svenska riksdagsgruppens kansli. Han är från Ekenäs. 

– Är det ett realistiskt mål att det kommer en dag då alla barn får gå i skola?

Biståndsminister Pekka Haavisto (Gröna) får tänka efter en stund för att svara på den första elevfrågan.

– På ett besök i Tanzania och Etiopien i vintras fick vi veta att upp till 95 procent av barnen faktiskt börjar skolan. Men sedan händer det något. De stannar inte kvar, säger Haavisto, och där är problemet.

– Det kan vara för att de måste arbeta, skolvägen är farlig, eller för att flickorna ska giftas bort, fyller Tanja Rasmussen i, statssekreterare för utvecklingsfrågor vid Sveriges utrikesdepartement.

– Det finns saker man sällan tänker på hos oss. Om det alls finns toaletter för flickornas hygien i skolan, eller rädsla för övergrepp, säger Hans Brattskar, motsvarande statssekreterare i Norge.

De sitter i auditoriet framför gymnasisterna, i en miljö de nordiska ministrarna upprepade gånger kallar "världens bästa skolsystem".

Nordisk linje för utvecklingsmål

Norden söker gemensamma mål inför 2015, då nya mål för att minska världens fattigdom ska hittas efter att tidsgränsen för FN:s millenniemål löper ut.

Tanken är att få mer genomslags­kraft för de nordiska hjärtefrågorna, som jämställdhet, naturresurser, klimat och demokratiska samhällen.

Biståndsminister Pekka Haavisto presenterade tankarna för eleverna i Lärkan, men eleverna släppte inte de nordiska gästerna för lätt: "Finns det inga mer konkreta mål för jämställdheten?" "Hur ska utvecklingsländerna ha råd med hållbar energi?" "Vad ska man göra med länder vars egna lagar på något sätt hindrar de utvecklingsmål Norden försöker driva?"

– Min baktanke var till exempel på lagförslaget om att nioåriga flickor ska kunna giftas bort, säger Mikaela Björkqvist, förstaårselev, och syftar på den omstridda lagändring om barnäktenskap i Irak.

Också i Afghanistan blir flickor bortgifta och tvingas avbryta skolan. Haavisto svarar att också lagar är under lupp, och det ska finnas en möjlighet att dra tillbaka bistånd om ett land inte kan följa det slags utveckling som krävs.

– Samtidigt skulle situationen för flickor i till exempel Afghanistan bli ännu sämre om den internationella hjälpen drog sig ur, säger Haavisto som svar till Björkqvist.

De mer konkreta jämställdhetsmålen erbjuder Rasmussen, och nämner kvinnors rätt att få ärva, äga, tjäna, och bestämma över sin lön.

Motsvarade svaren det vad ni tycker borde vara de viktigaste utvecklingsmålen?

– Ja, alla nämnde själva jämställdhet, och det var bra att höra. Det skulle jag gärna ha hunnit diskutera ännu mer, också om jämställdheten hos oss, säger Sonja Linder.

– Ekonomi är viktigt, eftersom det är det som möjliggör många av de andra utvecklingsfrågorna, säger Julius von Martens, som tycker att chanser som den här är orsaken till hur han valt gymnasium.

– Man får veta vad som händer i världen och lärarna sätter stor vikt på det.

Båda kriterierna stämmer på de två kandidater som hittills finns, Nina Eriksson-Holmström och Christer Holmlund.
Några stora linjeskillnader mellan de två kandidaterna finns inte. Båda vill engagera medlemmar på gräsrotsnivå och bekymrar sig för lärarnas ökande arbetsbörda och för de konsekvenser den dåliga ekonomin har för arbetet i skolorna.
Nina Eriksson-Holmström jobbar som speciallärare för högstadieelever i Åshöjdens grundskola i Helsingfors.
– Jag blev tillfrågad för fyra sedan men kände att jag inte var färdig för det. Men nu har jag sex år bakom mig i OAJ:s styrelse och tycker att jag på det sättet har en bra inblick i hur ett fackförbund fungerar och hur man kan utveckla verksamheten, säger Eriksson-Holmström om sitt beslut att ställa upp.
Christer Holmlund är förbundssekreterare på FSL, men har också jobbat länge som lärare.
– Jag har varit fackligt aktiv i 20 år. Jag är född med fackligt tänkande. Ett fritidsintresse blev ett jobb sist och nu när jag är mitten av karriären skulle jag vilja anta utmaningen att leda förbundet, säger Holmlund.

Lärarutbildning resursfråga

I fråga om lärarbristen är de båda överens om att det behövs en tillfällig klasslärarutbildning i Helsingfors och att den ska arrangeras av Åbo Akademi i samarbete med Helsingfors universitet. De vill också prioritera sådana som redan jobbar inom skolan.
– Det här handlar om resurser. En utbildning – vems det än är – kräver tilläggsresurser, säger Eriksson-Holmström.
Hon påpekar också att de kommuner som har brist på lärare måste visa sig lärarvänliga och tydligt annonsera alla tjänster och visa var de finns. I skolorna måste man ta hand om de nyrekryterade lärarna.
– Så finns det rekryteringstillägg arbetsgivaren kan använda om man har en grupp som en svår att hitta. Det förvånar mig att kommunerna inte är villiga att använda sig av den metoden. Kommunerna sparar ju en del pengar på de obehöriga lärarna och skulle kunna använda de pengarna till detta, säger Eriksson-Holmström.

Samlokaliserat inget problem

Holmlund och Eriksson-Holmström är också överens om att de svenska skolorna bör få behålla en så svenskspråkig miljö som möjligt. Språkbad kan erbjudas finskspråkiga elever som vill lära sig svenska. Uppvuxna i Hangö där den finska och den svenska skolan funnits under samma tak i många år har de däremot inget emot samlokaliserade skolor, bara administrationen är separat.
– Vi har inte råd att hålla slöjd- och gymnastiksalar tomma. Men jag tycker inte om Sibbomodellen där finska och svenska klassrum finns bredvid varandra. Problemet blir att om man som svensk lärare möter en finsk elev i korridoren har man inte laglig rätt att tillrättavisa eleven, säger Holmlund. 

Hon disputerade för en månad sedan om hur människor ”med dialekt som modersmål och med en stark kunskap i standardvarieteten utnyttjar denna dubbla språkliga kompetens i interaktion”. Att växla mellan dialekt och standardspråk är tyvärr inte bara en resurs, noterar Palmén i sin avhandling. Den kan också vara en risk (!) som hotar gruppgemenskapen eller den egna självkänslan:

”Den tysta identiteten kan förstärka känslan av gemenskap människor emellan, men den kan också visa sig som en avgrund där individen står ensam med sin känsla av (språklig) skam.”

Det är en fascinerande och otäck slutsats. Har inte dialekterna upplevt en renässans, blivit ett värdefullt arv? Eller är det så att dialektboomen nådde sin kulmen för flera år sedan, men inte omfattade östra Nyland? Palmén, som säger att hennes forskning väckt starka reaktioner bland språkforskare, tror att de östnyländska dialekterna inte anses vara tillräckligt genuina eller bra (Vega Östnyland, 7.3).

Det låter absurt att någon kan tycka att en viss dialekt är sämre än en annan. Men på samma sätt som många anser att det finns ”finare” konst, så kan man väl tänka sig också ”finare” dialekter. Absurt, likväl, men å andra sidan är det väl inte konstigt att dialekter är starkt kopplade till skam.

Det är inte så länge sedan barn i skolan fick lära sig att dialekt var något väldigt olämpligt (och den olämpligaste av alla dialekter var såklart just den lokala dialekten). Det fanns såklart en viss logik i det hela, eftersom standard-svenskan slog ur underläge, då det var ett konstigt främmande språk för de flesta. Dialekter skulle i alla fall gömmas undan. Många föräldrar undvek till och med att tala dialekt med sina barn. Det samma gällde i finska skolor.

”Jag minns hur jag som barn förbluffades över hur min mamma talade, då vi hälsade på våra släktingar i norr. Det var som om hon vara en helt annan mamma”, skrev språkforskaren i Taru Kolehmainen i Helsingin Sanomat (10.9.2006).

I dag hör det till läroplanen att skolelever får lära sig tolerans mot språkliga variationer. Historielärare uppmanas också i sin undervisning beakta olika dialekter. Hoppas de också får lära sig att fundamenten för standardspråken – både svenskan och finskan – byggdes på dialektgrund. I

Sverige var det Mälardalens svenska som blev norm för riksspråket, i Finland var Åbolandsfinskan, som låg närmaste det dåvarande maktcentret. Därefter har de två språken på många sätt kompletterats – förbättras – men andra dialektala drag.

Om det nu är så att det fortfarande finns en avoghet mot dialekter – och särskilt då östnyländska – så är det bra att notera Palméns ordval. Hon talar om språklig kompetens. Ordvalet träffar rätt. Språk är kompetens, också då det gäller dialekter.

Helena Palméns avhandling hittar du här.

– Vi tänkte att det är lämpligt att lyfta upp den här saken i och med den pågående antirasismveckan, säger ÅAS styrelseordförande Alexander Lång.

– Det finns en del snapsvisor som inte är helt korrekta, andra tycker att de hör till, det är en rådande kultur, medan andra tycker det inte är okej och vill ta ställning, säger Kårens socialpolitiska expert Monika Antikainen.

På Kåren vill man inte gå in på vilka sånger det handlar om.

– Vi vill lyfta fram stereotypier kring etnicitet och kön samt homofobi, som kan finnas i sångerna. Man kan tänka efter ett par gånger innan man drar till med de allra rojsigaste sångerna. Vi vill att alla ska kunna vara bekväma, säger Antikainen.

Märkena delas ut på mässor och finns att plocka åt sig på kansliet.

Ungdomsledaren ska ha visat flickorna uppmärksamhet och smickrat dem på konfirmationsläger och övergreppen ska ha pågått i långa tider. Den utpekade mannen förnekar alla anklagelser till tidningen.

Efter att Nina Wredlund berättade om sina upplevelser i tidningen Västra Nyland i januari berättade kyrkoherden Roger Rönnberg i Kyrkopressen att övergreppen skett i Esbo församling. Sedan dess har tre andra offer hört av sig.

– När jag hörde om Nina Wredlunds upplevelser visste jag omedelbart att det handlade om honom, säger ett av offren till Hbl.

I fredags tillsatte biskop Björn Visktröm två kontaktpersoner för övergreppsoffer, psykolog Ann-Sofie Öist, som nås på numret 09–2340 2562, och familjerådgivare Leif Westerlund som nås på 06–326 1490 och 044–357 1750. 

Två veckor – det är tiden som Kevin har reserverat för att städa arbetsrummet i Åbo som varit hans i 27 år. I rummet med utsikt över Auragatan har tidningsurklippen samlats på hög på skrivbordet, liksom faktaböckerna och de nyaste finlandssvenska romanerna. Men trots att redaktionen har blivit som en andra familj så tänker han inte fortsätta titta in på redaktionen var och varannan dag efter pensioneringen i april.
– Jag vet hur ont om tid man har när man jobbar på en tidningsredaktion så jag tänker inte komma hit och sätta mig i besöksstolen och dricka kaffe, säger han med ett skratt.

Han har befunnit sig mitt i nyhetsflödet i nästan fyrtio år och någon lugn pensionärstillvaro har han inte tänkt sig.
– Jag är intresserad av det mesta och mitt problem blir nog att sålla bort saker som jag skulle vilja göra. Jag har många planer och idéer men har lärt mig att inte ge tala om dem i offentligheten. När jag fyllde femtio och intervjuades av Hufvudstadsbladet sade jag att jag ska lära mig spela cello, men den står orörd än i denna dag.

Åbo lockar tillbaka

Med undantag av en kort tid som chefredaktör för Jakobstads Tidning och redaktionssekreterare på Västra Nyland har Åbo lyckats hålla greppet om Kevin, som är född och uppvuxen i Ekenäs. Stadens trevlighetsfaktor och den speciella stämningen på Åbo Underrättelser har hållit honom kvar.
– På ÅU är avståndet mellan tanke och handling kort och det finns en otrolig kämparglöd i det här gänget. Här är det ingen som försöker åka snålskjuts på kollektivet.

Vad kommer du att sakna mest från jobbet som chefredaktör?
– Det blir intressant att se hur jag klarar mig utan morgonmötena och kollegerna, jag har alltid tyckt om känslan av att skapa något tillsammans från grunden. Och fastän jag har skrivit ledare i trettio år så är det fortfarande förbannat roligt. Visst finns det kämpiga skrivdagar, varje text är i sig en kamp, men samtidigt är det otroligt roligt. Den skrivglädjen måste jag kompensera med någon annan sorts skrivande. Antagligen något med längre spännvidd som kanske kan bli till en bok.

Brist på mediekritik

Kevin är känd som en aktad pennfäktare och politisk kommentator. På lördag publiceras hans sista ledare i Åbo Underrättelser och på måndag tar Pär Landor över som chefredaktör. Trots att det är en ödmjuk och tacksam Kevin som nu lämnar tidningen är han besviken över bristen på mediekritik i Finland.
– Tidningarna borde i högre grad ifrågasätta varandras analyser och kräva varandra att redogöra för de journalistiska metoder som använts. Samtidigt tycker jag inte att vi ska hylla det rikssvenska debattklimatet som ofta tar sig uttryck i fruktansvärda personangrepp.

Själv har han fört eldiga debatter med Dennis Rundt och Kenneth Myntti på Vasabladet och Österbottens Tidning.
– Trots att vi ibland tar i och formulerar oss hårt gör vi det med all respekt, säger Kevin med en hänvisning till politikens devis om att det är åsikter och inte personer som strider sinsemellan.

Däremot tycker han att kritiken mot det försiktiga debattklimatet i Svenskfinland är obefogad. Det finns inga frågor som man undviker att debattera, anser Kevin. Däremot måste man vara mindre rädd för samarbete. För att förbättra tidningarnas ekonomi måste man våga göra misstag och sjösätta nya idéer, säger han.
– Det stämmer absolut inte att de traditionella medierna har gjort sitt. Nu gäller det bara att hoppas att substansen i de traditionella medierna orkar slå igenom också på nätet.

Hur tror du att den nya KSF-chefen Barbro Teir kommer att påverka det finlandssvenska mediefältet?
– I mina ögon är det här en ny resurs och en klar satsning på mediernas framtid. Jag hoppas verkligen att det ska leda till framsteg.

Nödcentralernas kompetens att betjäna medborgare på såväl finska som svenska har länge varit ett diskussionsämne. Trots det dyker det fortsättningsvis upp situationer då betjäningen på svenska inte har fungerat. I ett spörsmål till regeringen frågar riksdagsledamot och ordförande för Raseborgs stadsfullmäktige Thomas Blomqvist (SFP) hur den ämnar trygga den svenska servicen.

– Bristerna i servicen på svenska har diskuterats länge men trots det dyker det upp fall där man inte kunnat sköta det på ett bra sätt.  Enligt lagen ska nödcentralen alltid kunna betjäna på bägge nationalspråken men i dagens läge för man inte ens statistik över skillnaderna i bemötande.  En förutsättning för att man ska kunna jämföra om man blir bättre eller sämre är att man har statistik på hur servicen fungerar i dag, säger Blomqvist i ett pressmeddelande.

Som en del av nödcentralsreformen kommer ett nytt datasystem införas nästa år. Då kommer man att kunna överföra samtal till andra nödcentraler om man inte just då har möjlighet att betjäna på svenska i den egna. Blomqvist ser att det är positivt om man genom det nya systemet kan jämna ut arbetsbördan men att det inte får bli som ett sätt att tumma på svenskan.

– Möjligheten att överföra samtal till regioner med mera svenskspråkig personal får inte leda till att kraven på kunskaper i svenska minskar. Det måste fortsatt finnas beredskap betjäna på svenska i hela landet. Det måste också finnas extra beredskap att hantera eventuella störningar som kan tänkas uppstå när det nya systemet börjar användas, säger Blomqvist.

Groth tilldelades kulturpriset på 15 000 euro. För tillfället jobbar han på en pjäs på Svenska Teatern som heter Esplanaden och en pjäs baserad på Leif Sjöströms serie Folkets Dagblad på Wasa Teater. Den förstnämnda har premiär i oktober medan den sistnämnda har premiär i november. Han avslöjar även lite av vad framtiden bär med sig.
– Det är skrivande som gäller för mig. Jag kommer att skriva både dramatik och prosa, säger Groth till FNB.

Journalisten Saska Saarikoski har kämpat för svenskan i Finland och nu belönas han med brobyggarpriset på 10 000 euro som enligt kriterierna tilldelas en person som med egen insats ökat förståelsen och toleransen för det svenska i Finland.
– Jag har alltid tyckt om svenska språket och man kan ju säga att titeln brobyggare låter fint, säger Saarikoski.

Saska Saarikoski är även nominerad för Bonniers stora journalistpris som delas ut på onsdag. 

Mari Koli fortsätter också som ansvarig förläggare för allmän litteratur.
– Min vision är ett tvåspråkigt förlag som professionellt och med glädje och energi arbetar för att stärka den finlandssvenska bokutgivningen, både allmän litteratur och läromedel. Samtidigt vill jag att vi också i framtiden öppnar oss mot det finska Finland med en stark finskspråkig utgivning som stöder och berikar vår förlagsprofil, säger Mari Koli i ett pressmeddelande.

Tjänsten som vd blev ledig när Barbro Teir tog emot tjänsten som vd och ansvarig utgivare för KSF Media.

Styrelsen för Schildts & Söderströms utsåg samtidigt Stefan Kajanus till ny vice vd på förlaget. Han ska också sköta tjänsten som läromedelschef.

Den nya enheten ska heta Migrationscentret för Svenskfinland vid Migrationsinstitutet och arbeta under regioncentret i Seinäjoki. Planen är att enheten ska verka från folkhögskolan i Kronoby.

Verksamheten inleds från och med början av 2015, men redan på hösten kommer det att bli ett seminarium om finlandssvensk migration i Vasa, uppger regionchef Markku Mattila vid Migrationsinstitutet.
– Seminariet är riktat till allmänheten. Vi strävar efter att föredragen trots att de är vetenskapliga ska vara förståeliga för alla. Vi vill undvika vetenskaplig jargong och dåligt språk, säger Mattila.

I samband med seminariet öppnas även en utställning i Vasa som sedan ska turnera i Svenskfinland.

Mattila säger att finlandssvenskarna varit mer benägna att emigrera än finskspråkiga. Nästan 20 procent av de som emigrerade till Sverige under årtiondena efter andra världskriget var svenskspråkiga. Finlandssvenskarna är också överrepresenterade bland emigranterna till USA.

Språket är en förklaring till det, men en annan central orsak är att den svenskspråkiga befolkningen bor längs kusten, förklarar Mattila.
– Det finns en lång tradition av kustsegling, man var van vid att besöka andra områden.

Då jobben försvann i Österbotten låg valet mellan att resa över land till de industrialiserade områdena i södra eller sydöstra Finland eller att emigrera västerut.
– Mycket ofta tog de då beslutet att resa över havet till Amerika.

Under 1860- och 70-talet reste många också till Sundsvall för att arbeta.

Det nya centret ska arbeta med att utveckla forsknings-, utställnings- och konferensverksamheten om finlandssvensk migration.

Drönaren klarar av att transportera nästan hundra tidningar och lösningen är utmärkt för svåråtkomliga rutter.
– Det kan till exempel vara fråga om sommarstugor i Vasa skärgård, säger HSS Medias distributionsansvariga Jens Lillsunde.

Framtidsvisionen kanske blir verklighet någon dag, men än så länge handlar det tyvärr bara om ett aprilskämt.

Medierna gillar ofta att skämta kring aktuella frågor den första april. Västra Nyland svänger om på två omtalade byggprojekt i regionen. Köpcentret som planerats i Norra hamnen i Ekenäs förverkligas i stället på Drottningberg i Hangö, medan bostäderna och hotellet som skulle uppföras där i stället byggs i Norra hamnen.
– Stormarknaden får i Hangö en ännu bättre havsutsikt än vad som skulle ha varit fallet i Ekenäs. Det är allmänt känt att havet suger och det stämmer, åsynen av det öppna vattnet och horisonten skapar också ett köpsug, säger en anonym källa till tidningen.

Hufvudstadsbladet skämtar i samma region. Enligt tidningen har den berömda sommarrestaurangen Knipan slitit sig i de hårda vindarna. Nu seglar den ärorika restaurangen söderut mot Finska vikens öppna vatten och det gäller att fånga in och bogsera tillbaka restaurangen.

Förtur i bussfilen

I Åboland har förkörsrätten till skärgårdsfärjorna debatterats flitigt. Åbo Underrättelser skriver följaktligen om företagaren Joakim von Bergmann från Pargas som beviljats blåa förtursskyltar som ger honom rätten att köra i bussfilen till Helsingfors.
– Alla ska enligt grundlagen behandlas lika, och det är lika hemskt att sitta i trafikrusningen utanför Helsingfors som i färjkön till Nagu. Därför måste också de som har sitt arbete i Helsingforsregionen få skyltar, motiverar överinspektör Aina Etuajo beslutet.

Borgåbladet skämtar om den fiktiva personen, 82-åriga Etel Snickars, som dyker upp i flera olika nyheter för dagen. Bland annat uppträder hon som gudmor till formel 1-föraren Valtteri Bottas.

Byggföretaget SRV lyckades lura flera medier med sitt aprilskämt. Företaget uppgav att det kommer att bygga världens högsta fyr i Fiskehamnen i Helsingfors.

Utöver ett pressmeddelande om saken så försäkrade även bolagets vice vd Timo Nieminen till Yle och Helsingin Sanomat att nyheten inte var ett skämt. Senare  skickade SRV ett nytt pressmeddelande som avslöjade aprilskämtet. 

Nymans mål som chefredaktör är att samla den feministiska kunskapen i Svenskfinland. Hon kommer att fortsätta samarbetet med de nordiska feministiska nätverken samt bevara de tematiska diskussionsträffar och feministiska frukostträffar som tidskriften varit värd för. De viktigaste feministiska frågorna i Finland just nu är de grundläggande rättvisefrågorna, anser hon.

– Det handlar om hur olika grupper behandlas, till exempel rasifierade kvinnor och sexuella minoriteter, men även om tillgänglighet och fattigdom. Också antifascism är mycket viktig för feminismen i dag, säger Nyman i ett pressmeddelande.

Nyman kommer att fortsätta arbetet med det feministiska forumet FemF, som Astra tog initiativ till och som ordnades första gången i november 2013. Astras breda läsarkrets är tidskriftens resurs, säger Nyman.

– Det som samlar Astras läsare är att de är feminister. Vi har ett grundläggande, gemensamt mål som handlar om rättvisa och jämlikhet, men vägarna dit kan vara olika. Astra kan ge uttryck för många olika feminismer, det tjänar vi alla på. Jag hoppas att åldersbredden också ska märkas bland våra skribenter, så att vi kan vara en plattform för en mångfald av finlandssvenska feminister. 

Åbo Akademi och Helsingfors universitet lovar se till att det ordnas en utbildning som ska bota bristen på behöriga klasslärare i de svenska skolorna i söder. ÅA-rektorn Jorma Mattinen och HU:s prorektor Pertti Panula diskuterade frågan på torsdagen.

– Vi har diskuterat olika alternativ, vi utesluter ingenting. Vi sköter det, men beredningen pågår. Vi löser problemet, härmed är det ett löfte, säger Mattinen.

– Villkoren är oklara men båda är intresserade. HU är fortfarande berett att ta det administrativa ansvaret. Vi är övertygade om att utbildningen fixas, säger Panula.

Ingendera går in på detaljer om tänkbara eller sannolika lösningar i det här skedet.

– Sannolikheten för att frågan sköts är hundra procent, men i vilken form kan jag inte svara på, säger Mattinen.

De två herrarna lovar en lösning, utan att specificera hurdan, så fort som möjligt, utan att specificera när. Panula håller ändå fast vid att det mest realistiska är att utbildningen kunde påbörjas hösten 2016.

HU och ÅA lovar fortsätta diskussionerna. Tids nog kommer de att leverera.

– Hur det än blir, blir det en förbättring, säger Panula.

Blir det en lärarutbildning i Helsingfors?

– Du vill få svar på det vi bereder och utreder. Hade jag svaret skulle vi inte behöva förhandla eller planera. Vi tar vårt ansvar, vi sköter det här, säger Mattinen.

Ordförande Christina Gestrin inledde sessionen med att uttrycka Folktingets oro över att den svenska servicen försvagas när kommunernas inflytande minskar.


– Det behövs ett uttryckligt riksomfattande ansvar för att koordinera den svenskspråkiga social- och hälsovården för personer med särskilda behov som kräver ett brett befolkningsunderlag, till exempel mentalvård, missbrukarvård och handikappservice, sade Gestrin i sitt öppningsanförande.

Särskilt Socialdemokraternas och Vänsterförbundets ledamöter uttryckte sin oro över att ansvaret för den svenskspråkiga vården slussas över till den privata sektorn, och slog samtidigt ett slag för Kårkulla samkommun.


– Kårkulla är ett exempel på hur likriktning hotar att slå sönder finlandssvenskheten. Kårkulla bör få fortsätta som samkommun inom ramen för Åbolands social- och hälsovårdsområde, sade Folktingsledamot Ralf Friberg i Socialdemokraternas gruppanförande.


Styrelseledamot Kimmo Sasi (Saml) konstaterade att utvecklingen oundvikligen går mot större, tvåspråkiga enheter.


– Vi måste kämpa för att svenskan ska vara levande i dessa enheter. I det här sammanhanget är svenskundervisningen i skolorna mycket viktig, sade Sasi i Samlingspartiets anförande.



"Svenskan näringspolitisk fråga" 



Om svenskans ställning överlag rådde delade meningar bland debattörerna. Riksdagens talman Eero Heinäluoma inledde den allmänpolitiska debatten med att konstatera att han ser optimistiskt på svenskans framtid i Finland.


– Den stora majoriteten av finländarna och beslutsfattarna är eniga om svenskans betydelse för landet, svarade Heinäluoma på frågan om vad han anser om hoten som riktas mot svenskan.


Centerns Peter Albäck valde att ifrågasätta den obligatoriska skolsvenskan i partiets gruppanförande.


– En överväldigande majoritet av finländarna är positiva till svenskan i Finland, men många är negativa till tvångssvenskan, konstaterade Albäck.

SFP varnar för att medborgarinitiativet för att slopa den obligatoriska skolsvenskan rimmar illa med Finlands ekonomiska intressen.


– Sverige är Finlands största exportland. Konkurrenskraften kräver att det finns kunskaper i svenska, och därför är svenskundervisningen en näringspolitisk fråga av rang. Det strider mot landets intressen att minska kunskaperna i svenska, sade vice styrelseledamoten Mats Nylund i SFP:s anförande.

När Annika och Göran Kurtén på 1980-talet utbildade sig till Steinerlärare var alternativ pedagogik på modet. Många lärare intresserade sig för till exempel Montessori, Freinet och Steiner, vilket ledde till att mycket i de metoder dessa hade skapat småningom integrerades i grundskolans läroplan.
– Vi har till exempel alltid haft periodläsning och koncentrerar oss på ett ämne i taget och det har också införts i grundskolan, säger Göran Kurtén.
Han och Annika har ett år efter att Mikaelskolan i Ekenäs startade 1985 varit lärare i den. Nu utbildar Göran Kurtén nya Steinerpedagoger på en tvåårig allmän kurs på Stella Nova i Ekenäs.
– Efter det får man fortsätta studierna antingen på Snellman-korkeakoulu, där utbildningen går på finska, eller i något annat nordiskt land.

Annika och Göran Kurtén tycker att den pedagogik Rudolf Steiner skapade är genial.
– Jag är fascinerad av att hela människan går i skola. Via konst, målning, musik, drama och berättelser når du också känslorna, inte bara intellektet. Det handlar inte om att göra konstnärer av eleverna, utan att stimulera båda hjärnhalvorna och få fantasin att blomma, säger Göran Kurtén.
– Som lärare strävar vi efter att möta barnet där det är, hjälpa det att må bra och hitta sin plats i tillvaron. Det är krävande med många barn i klassen, men det ges tid för det, säger Annika Kurtén.
Det som bland annat skiljer Steinerpedagogiken från grundskolan är till exempel att man på de lägre klasserna gör sina arbetsböcker själva. Man lär sig ofta att läsa och skriva utifrån en bild och har så kallad formteckning, med böjda och raka linjer som förbereder eleven att skriva.
– Dessutom har vi eurytmi, en medvetenhetsövning där man lär sig rytm, att gå i takt, ta hänsyn till de andra i rummet och göra svåra former, säger Göran.

Här och nu
– Vi börjar varje dag på samma sätt, med sånger, rytmer, klappar, lekar och flöjtspel. Det hjälper eleverna att bli närvarande i situationen och landa i sig själv. Samtidigt övar vi språket och gehöret. Jag spelar en trudelutt och eleverna spelar efter mig. Småningom hittar de på egna melodier som de andra får följa, säger Annika och tillägger att hon jobbar i längre sjok med en sak och inte hoppar från ett ämne till ett annat.
Man strävar efter att varje lärare följer sin klass fram till åk 7.

I Mikaelskolan får man sifferbetyg från och med åk 8 och skriftliga utlåtanden från åk 4, medan nybörjarnas föräldrar får ett skriftligt utlåtande och barnen en dikt som anknyter till dem själva. 
Steinerskolorna har alltid hyllat handens färdigheter och varit skeptiskt inställda till teknik. En tid såg man till exempel med misstänksamhet på att barnen tittade på tv.
– Den rigorösa tiden är förbi och visst har vi datorer i Steinerskolorna i dag, säger Göran.
Annika är ändå fundersam till hur mycket teknik man skall släppa in i klassrummet.
– Om alla bara stirrar på sina skärmar uteblir människomötet. Barnen får ut mycket av sin energi när de försöker forma bokstäver med sina motsträviga vaxkritor. Det är också fascinerande att se hur mycket bilder som föds i huvudet på barnen när man berättar en saga för eleverna. Föds samma bilder via en skärm eller blir det tomt i huvudet? Folksagorna har en enorm kraft. Ibland kan man genom moraliska berättelser ta upp problem i klassen och ge dem en annan form som eleverna kan grunna på.

I Steinerskolorna börjar man läsa språk redan i ett tidigt skede, och resor på olika årskurser är viktiga.
Numera får Steinerskolorna statsstöd, men till exempel Mikaelskolan betalar själv för städning och underhåll.
– Eleverna betalar en avgift varje månad, men vi har också frielevsplatser och nedsatta avgifter. Det är viktigt att Steinerskolorna inte blir elitskolor, utan har barn från alla samhällsklasser, säger Göran Kurtén.
Steinerskolans läroplaner godkänns av Utbildningsstyreselen. 

KONSTÄMNEN BETONAS

• Steinerskolan firar 60 år i Finland nästa år. Rudolf Steinerskolan i Helsingfors inledde firandet i går med premiär av elevföreställningen Fallet K. I kväll ordnas en galasoaré på skolan.
• Den första Steinerskolan upprättades i Stuttgart 1919. Eleverna var barn till arbetare på fabriken Waldorf Astoria. Därför används Waldorfskolor parallellt med Steinerskolor ibland. Till Finland kom den första Steinerskolan till Helsingfors 1955.
• Pedagogiken lägger lika stor vikt vid den tankemässiga, känslomässiga och viljemässiga utvecklingen hos barn, på ett sätt som motsvarar deras grundläggande inre situation och utveckling på varje åldersstadium. Man delar in mognaden i sju års cykler.
• Föräldraengagemanget i barnens skolgång är i allmänhet stort.

Ida Schauman har uppgett att hon kandiderar till posten som ordförande. Nuvarande ordföranden Niklas Mannfolk ställer inte upp för omval.

Hittills har Anna-Kajsa Blomqvist och Benjamin Ellenberg uppgett att de vill bli vice ordförande.

Under kongressen ska SU också ta ställning till motioner om namnbyte till Liberal ungdom, en sänkt åldersgräns för rösträtt och en ungdomsreservation för företagsbeskattningen.