Den första var en karl i 30-årsåldern i bordet intill som i hånfullt tonfall ideligen bröt in i en konversation jag förde med en vän. Det var "hejsan svejsan Sverige" och allt det där vanliga smackandet.
Den andra juvelen, en kvart timme senare, var en halvfull och högljudd fosterlandsvän som vägrade låta mig passera innan jag deklarerat mina åsikter om vikten av nordiskt samarbete. Djup suck, behåll lugnet, le och gå vidare …
Att följande morgon börja dagen med att se den fryntlige fiktive finlandssvensken "Muffe Hellberg" sitta och dumskratta åt att han precis blivit nedslagen av ett gäng finnar gjorde att jag snedtände ganska illa. "Beklämmande och lite skrämmande", var första omdömet jag postade på Twitter. I färskt minne fanns också en vän från Stockholm som nyligen åkte hem med ett blödande jack över vänstra ögat som Finlandssouvenir.
För den som missat den aktuella uppståndelsen är Muffe Hellberg tv-kanalen Nelonens finlandssvenska sketchfigur med rosettfluga, bruten finska och mera gamla pengar än förstånd. Trots att det inte är coolt att låta sig provoceras, och ännu mindre att bli sårad av fräck humor, kan jag inte förneka att det kändes ångestfyllt att titta på sketchen.
Sedan dess har jag försökt förstå varför jag kände så.
Delvis beror det på att Muffe är en billig stereotypi. Att den urgamla nidbilden av finlandssvensken fortfarande är på samma endimensionella nivå som Pirkka-Pekka Petelius och Aake Kallialas alkoholiserade samer från 1980-talet, skvallrar om kreativ lättja i manusteamet. Att flabba åt rena stereotypier är bara infantilt, att låta misshandla dem för komisk effekt är redan desperat.
När manusförfattaren Jyrki Lehtola efteråt försvarade sig med att Robin Svartström, som spelar Muffe, själv är finlandssvensk och det därför inte borde vara något problem, är Lehtola för första gången rolig på riktigt, om än omedvetet. Repliken är som stulen ur munnen på komiska geniet Ricky Gervais aningslösa karikatyr David Brent.
Lehtola var förståeligt besvärad av att tillfrågas vari det roliga i Muffes misshandel ligger. Skämt blir sällan bättre av att förklaras, det är sant, men det kan vara upplysande att analysera vad det är man egentligen skrattar åt – på vilka fördomar komikens hane spänns, och hurudana sentiment som fungerar som avtryckare.
Annars kan det gå som det gick för Lehtola, att ens försvarstal bara blir ett ytterligare vådaskott, då en överraskande rekyl får en att tappa hela puffran i golvet.
--
Se klippet på Nelonens Ruutu.fi där Svartström och Lehtola får försvara sig.