Hon disputerade för en månad sedan om hur människor ”med dialekt som modersmål och med en stark kunskap i standardvarieteten utnyttjar denna dubbla språkliga kompetens i interaktion”. Att växla mellan dialekt och standardspråk är tyvärr inte bara en resurs, noterar Palmén i sin avhandling. Den kan också vara en risk (!) som hotar gruppgemenskapen eller den egna självkänslan:
”Den tysta identiteten kan förstärka känslan av gemenskap människor emellan, men den kan också visa sig som en avgrund där individen står ensam med sin känsla av (språklig) skam.”
Det är en fascinerande och otäck slutsats. Har inte dialekterna upplevt en renässans, blivit ett värdefullt arv? Eller är det så att dialektboomen nådde sin kulmen för flera år sedan, men inte omfattade östra Nyland? Palmén, som säger att hennes forskning väckt starka reaktioner bland språkforskare, tror att de östnyländska dialekterna inte anses vara tillräckligt genuina eller bra (Vega Östnyland, 7.3).
Det låter absurt att någon kan tycka att en viss dialekt är sämre än en annan. Men på samma sätt som många anser att det finns ”finare” konst, så kan man väl tänka sig också ”finare” dialekter. Absurt, likväl, men å andra sidan är det väl inte konstigt att dialekter är starkt kopplade till skam.
Det är inte så länge sedan barn i skolan fick lära sig att dialekt var något väldigt olämpligt (och den olämpligaste av alla dialekter var såklart just den lokala dialekten). Det fanns såklart en viss logik i det hela, eftersom standard-svenskan slog ur underläge, då det var ett konstigt främmande språk för de flesta. Dialekter skulle i alla fall gömmas undan. Många föräldrar undvek till och med att tala dialekt med sina barn. Det samma gällde i finska skolor.
”Jag minns hur jag som barn förbluffades över hur min mamma talade, då vi hälsade på våra släktingar i norr. Det var som om hon vara en helt annan mamma”, skrev språkforskaren i Taru Kolehmainen i Helsingin Sanomat (10.9.2006).
I dag hör det till läroplanen att skolelever får lära sig tolerans mot språkliga variationer. Historielärare uppmanas också i sin undervisning beakta olika dialekter. Hoppas de också får lära sig att fundamenten för standardspråken – både svenskan och finskan – byggdes på dialektgrund. I
Sverige var det Mälardalens svenska som blev norm för riksspråket, i Finland var Åbolandsfinskan, som låg närmaste det dåvarande maktcentret. Därefter har de två språken på många sätt kompletterats – förbättras – men andra dialektala drag.
Om det nu är så att det fortfarande finns en avoghet mot dialekter – och särskilt då östnyländska – så är det bra att notera Palméns ordval. Hon talar om språklig kompetens. Ordvalet träffar rätt. Språk är kompetens, också då det gäller dialekter.
Helena Palméns avhandling hittar du här.