Kampen om själar mellan finlandsvenska vänstertidningen Ny Tid och borgerligt liberala HBL slutar oavgjort då Ny Tids chefredaktör Fredrik Sonck i höst blir ny kulturchef på HBL, och efterträds av Hufvudstadsbladets mångsidige skribent Janne Wass.

– Visst är det lite som att komma hem, säger Wass om flytten till Ny Tids redaktion i Kabelfabriken, där han började som civiltjänstgörare och senare jobbade som redaktionssekreterare.

Wass som studerade journalistik vid Social- och Kommunalhögskolan har även samlat arbetserfarenhet från ett flertal finlandssvenska mediehus, bland dem Studentbladet, Åbo Underrättelser och Svenska Yle, samt senast Hufvudstadsbladets utrikesavdelning.

Janne Strang intervjuade Wass i Studio HBL. Se videon genom att klicka på bilden ovan! 

Årets midsommarbrudpar, Maarit Roiha och Keith Uber, fick äran att tända evenemangets största midsommarbrasa klockan tio på kvällen. Också flera mindre brasor tändes på Fölisön tidigare på kvällen.

Traditionen med midsommarfirandet på Fölisön har fortsatt redan i 60 års tid: första gången tändes midsommarbrasan på stället 1954.

I år hade arrangörerna framför allt satsat på de yngre besökarna. Barnen fick bland annat smycka midsommarstången.

Helsingfors Segelklubb skiljer sig på flera punkter från klassiska segelsällskap. Hamnen på Drumsö ligger närmaste granne med nybyggda höghus, bakom dem tornar rader av kontorshus och gamla industrilokaler upp sig. Segelklubbens högkvarter ligger väldigt urbant med utsikt över Helsingfors skyline på andra sidan Drumsösundet.

Restaurangen Blue Peter är heller ingen traditionell segelpaviljong, utan en fyrkantig låda som väl representerar den vanliga byggstilen från 1960-talet. Tack vare det centrala läget fylls krogen under lunchtid av slipsklädda herrar och damer i högklackat, medan seglarskorna dyker upp först efter fem på kvällen.

– Båtägarna kommer efter jobbet. Vi har klubbens tävlingar på tisdagar och torsdagar och ordnar öppna kappseglingar, värdetävlingar och regattor under hela sommaren, säger kanslisekreterare Anne Jäntti.

HSK har en aktivjuniorsektion, som ordnar undervisning för unga på olika nivå i optimistjolle och Laser. För vuxna ordnas inga kurser och klubbens seniormedlemmar förväntas segla med egna båtar.

– Största delen av våra medlemmar är långfärdsseglare, för dem är de tre uthamnarna viktiga etapper under seglatserna.

Barnens seglarskola är en viktig del av föreningens verksamhet och varje sommar ordnas fem skolor för nybörjare som har fyllt 7 år. Veckans målsättning är att lära sig segla självständigt med optimistjolle, sjösäkerhet plus att njuta av sommardagar ute till havs.

– Helst skulle barnen kasta sig i sjön varje dag. Men för att vi inte bara ska simma utan också segla lär vi oss kapsejsa först i slutet av veckan, berättar ansvariga tränaren Noora Koskiahde.

– I går hade vi vattenkrig ute på sjön, vi kastade in vatten i varandras jollar med öskar, säger Tara Lahtonen, 10 år.

Hon verkar inte alls vara bekymrad över att hon blev genomblöt under seglatsen. Havsvattnet är trots allt ganska kyligt i juni och flera barn har splitterna våtdräkter på sig, så också Aino Papula och Joanna Räikkönen.

– Våtdräkterna torkar snabbt i solen, säger flickorna glatt och gör sig färdiga för dagens seglats ut till Rönnskär, dit barnen seglar parvis i optimistjollar.

Långfärder och tävlingar

I en av de större kölbåtarna som ligger förtöjd vid bryggan, en 45 fot lång Salona, sitter systrarna Siiri (3 år) och Aino Niemelä (4 år) och tittar längtansfullt på segelskolebarnens övningar. De är vana seglare, familjen brukar segla till Tallinn eller bara ut till Sveaborg när flickornas pappa inte gör kundseglatser med båten.

– Under regniga dagar kan barnen tappa tålamodet, men annars trivs de bra i segelbåten, säger mamma Satu Pasanen som inte upplever att det skulle vara besvärligt att segla med små barn ombord. Solglasögon och flytväst hör till standardutrustningen.

På landbacken står två unga herrar, den ena i arméns gröna kläder, och fixar sin 470:a inför nästa tävling. Zacharias Still och Okko Konttinen gör sin militärtjänstgöring vid idrottsskolan i Lahtis och har fått permission för att delta i marinens seglingstävlingar i en tysk regatta.

– Det bästa med HSK är tävlingarna, vi deltar i både veckotävlingar och rankingtävlingar, säger Esbobon Zacharias Still, som också är medlem i NJK.

Centret för konstfrämjande i Finland har tilldelat regissören Ulrika Bengts ett femårigt konstnärsstipendium. Stipendiet offentliggjordes på onsdagen, och träder i kraft vid årsskiftet.

– I praktiken innebär det att jag får tid och kontinuitet för egna projekt. Framför allt manusskrivande, vilket jag väldigt länge velat göra, säger Bengts.

Statligt erkännande

Bengts har tidigare erhållit ett- och tvååriga stipendier från Svenska kulturfonden, men att få statligt erkännande på det här sättet betyder mycket.

– Som svenskspråkig regissör i Finland känns det lätt som om man arbetar i marginalen, så det är jätteskönt att bli uppmärksammad av ett statligt organ, säger Bengts.

Vad kommer du att arbeta med under stipendietiden?
– Jag vill helst inte säga så mycket än, men det finns planer på både tv-serier och långfilmer.

Vilken tematik inspirerar dig just nu?
– För tillfället jobbar jag med filmatiseringen av Monika Fagerholms roman Lola uppochner, som är en berättelse om unga flickor i kamp med maktens män. Jag kommer överlag att arbeta mycket kring maktstrukturer.

Hur lämpar sig filmens medium för det?
– Film är ett härligt medium i och med att det är både konkret och subtilt. Man ser och hör allt, men kan ändå utnyttja stämningar och undertexter.
Åland var inspelningsplats för Ulrika Bengts långfilmer Iris och fjolårets Lärjungen, som blev Finlands kandidat till Oscarsnominering för bästa utländska film.

Elisabeth Nauclér blir på bra humör när hon kommer till riksdagen. Inte ens den långa grå tunneln mellan byggnaderna förtar den goda känslan. Allt är bara positivt och hon har redan bestämt sig – hon ställer upp i valet 2015. Oddsen ser bra ut. Om sittande riksdagsledamot ställer upp på Åland brukar han eller hon bli vald.

Men riksdagen var inget juristen Elisabeth Nauclér hade haft en tanke på. Inte andra politiska uppdrag heller. Hon var tjänsteman med en strikt framtoning. Långt ifrån att vara hejsan-svejsan med var och varannan ålänning.

I dag är det annat. Hon har insett vad uppdraget kräver. En politiker är skyldig att hålla kontakt med väljarna. Hon pratar med dem som vill i matbutiken och hon åker Åland runt och deltar i träffar och möten.

Redo förlora mer
Vändningen kom när Elisabeth Nauclér blev avsatt från topposten som kanslichef vid Ålands landskapsregering. Det hänvisades först till bristande förtroende och sedan till samarbetssvårigheter.

Själv säger hon att man aldrig kunde lägga fram ett enda konkret fel som hon gjort. För att göra en lång historia kort fick hon sedermera ett samtal av Gun-Mari Lindholm, partiledare för Obunden samling på

Åland, som undrade om hon kunde ställa upp i riksdagsvalet 2007.

– Jag blev totalt överraskad. Jag var på väg till Indien och det var kaos med mitt visum. Men vi kom överens om att jag i varje fall inte sagt nej.

När dåvarande riksdagsledamot Roger Jansson meddelade att han inte ställer upp sa Elisabeth ja.

– Jag hade förlorat allt. Det spelade ingen större roll om jag förlorade ett riksdagsval också.

Men Elisabeth blev invald med bred marginal.

– Jag fick säkert en del sympatiröster. Många tyckte att jag blivit illa behandlad.

I Värmland
Elisabeth är född i Häljeboda i Värmland. Rena rama landsbygden och från barndomshemmet, som hon har kvar, ser hon solen gå ner över Norge.

– Det vackraste stället i världen. Här tillbringar jag så mycket tid som jag bara kan. När riksdagsarbetet tar paus i sommar åker jag raka spåret dit.

Det har påståtts att Elisabeth är den enda invandraren i Finlands riksdag, det vill säga den enda som i vuxen ålder sökt finländskt medborgarskap.

– Som åländsk riksdagsledamot har man en annorlunda ställning. Många frågor, som på rikshåll avgörs av riksdagen, avgörs av lagtinget på Åland. Det innebär att jag inte lägger allt mitt krut på dem. Det innebär också att jag inte på ett naturligt sätt får samma kontakt med mina väljare som övriga riksdagsledamöter får. De tar ständigt emot olika deputationer som vill att de ska agera i olika frågor.

Nauclér har en plats i grundlagsutskottet, ”där man ägnar sig mer åt juridik än politik” och viktiga frågor för Ålands del var tidigare lotterilagstiftningen och stödet till vindkraften medan revideringen av självstyrelselagen och tidningsmomsen är aktuella just nu.

Inte FN
Elisabeth Nauclér var i början av 1990-talet stationerad vid Unprofors högkvarter i Zagreb för att arbeta med autonomifrågor.

Lockar ett FN-uppdrag igen?

– Nej, nu satsar jag på riksdagen, men om jag inte blir omvald får jag givetvis söka något annat.

I riksdagen har Nauclér gjort sig känd som den som styvt håller på svenskan och som en energisk ledamot som är överallt och skapar kontakter.

– Direkt när valet av Antti Rinne var klart bokade jag ett möte med honom. Jag ville inte vänta tills ett lämpligt tillfälle dök upp!

Linko Pizzabar på Linnankoskigatan i Bortre Tölö har snabbt etablerat sig bland Helsingfors restauranger och blivit en populär samlingsplats bland unga finlandssvenskar.

Men restaurangen har kritiserats bland annat för ljudnivån. Det senaste klagomålet baserar sig på bolagsordningen, enligt vilken lokalen ska användas för butik och lager, inte restaurangverksamhet.

Linkos ägare Ossi Donner, Matti Raittila och Panu Sauri samt en tyst samarbetspartner köpte affärsverksamheten av de tidigare företagarna som haft restaurang i lokalen och de visste inte om en sådan bestämmelse.

– Vi handlade i god tro. Det har funnits en restaurang här i över femton år, säger Donner.

Något slutgiltigt beslut om Linkos framtid har inte tagits, men husbolaget har varit i kontakt med ägarna per mejl och fortsättningen ser osäker ut.

– Det skulle vara lättare att acceptera om det var för att vi serverade dålig mat eller så, men vi har hittat på ett koncept som folk gillar och då känns det jättesynd, säger Donner.

De flesta i huset och i grannskapet har varit väldigt positivt inställda och glada över att det händer något i området, enligt Donner.

Tvister vanliga

Lokalen ägs av Delifox Ravintolat Oy som driver den bredvidliggande ölrestaurangen Janoinen Lohi. Vd Markku Orasmaa säger att de backat upp Linko i tvisten med husbolaget.

– Det är vanligt med klagomål på restauranger och barer. Folk har blivit väldigt känsliga, säger Orasmaa.

Marina Furuhjelm, jurist på Disponentförbundet säger att det rätt ofta uppstår tvister mellan invånare och krogar i stan.

– En del husbolag vill inte ha restauranger eller barer i huset och tycker att de stör. Det viktiga är vad det står i bostadsordningen att lokalen ska användas till.

Enligt Furuhjelm handlar klagomålen ofta om att det är mycket folk, matos eller allmänt stökigt. Det är också vanligt att i man i sådana fall börjar utreda om tillstånden är i skick.

– Om det blir en tvist i rätten kan man i viss mån också se på vad utrymmet använts till tidigare, säger Furuhjelm.

Linkos ägare säger att de försökt vara tillmötesgående. Uteserveringen på gatan utanför har stängts och öppethållningstiderna tidigarelagts för att inte störa invånarna om kvällarna.

Livar upp området

Matti Raittilaär kökschef och har ofta fullt upp med att grädda pizzor för alla som trängs i den lilla lokalen. På menyn, som finns på en krittavla ovanför bardisken, hittar man pizzor med ingredienser som avokado, rödbeta, getost och skaldjur. Att gästerna är nöjda märks på alla de stamkunder som återvänder gång på gång.

– Alla sorters människor kommer hit, både yngre och äldre. De kommer för att äta eller bara för att hänga och många av dem har vi lärt känna väl, säger Raittila.

Restaurangen har blivit en mötesplats för unga stadsbor. Det ordnas olika evenemang och lokala artister underhåller gästerna med livemusik. Ägarna har ändå varit måna om att behålla den hemtrevliga och intima atmosfären.

– Det var rätt tid och rätt plats att starta. Vi vill satsa på kvalitet, ge bra service på båda modersmålen och ta hand om varandra här, säger Donner.

Donner tror att det finns en stor efterfrågan i Tölö och att ett liknande ställe saknats.

– Det behövs absolut. Restaurangutbudet har länge varit så homogent. Jag tycker det är bra att det finns små ställen med känsla och passion kvar.

Tills vidare fortsätter Linko som vanligt. Om verksamheten kan flytta någon annanstans ifall stället måste stänga vet ägarna ännu inte. Det ligger stora satsningar bakom lokalen och att öppna nytt är inte enkelt.

– Då får vi se vad som händer efter det, säger Donner.

Rubrik för denna artikel kunde lika väl vara "Favorit i repris". För elfte året i följd går HBL igenom bokslut och årsberättelse för de båda Nymanska stiftelserna. Bokslutet 2013 visar få avvikelser från tidigare år.

Fortfarande är utdelningen till allmännyttig verksamhet minimal, för att inte säga obefintlig. Åtta föreningar verksamma i anslutning till Nylands brigad, eller ute på Hangö udd i Kofverhag gårds närmaste grannskap, delade i fjol på 6 105 euro från Trygwe och Hjördis Nymans stiftelse.

Den andra stiftelsen, Sarfvik-Nymans stiftelse, delar ut nästan lika mycket, jämnt 6 000 euro. Hela summan går till en enda mottagare, Kofverhag gård.

Stiftelsernas omkostnader fortsätter att vara skyhöga jämfört med den blygsamma utdelningen. Kofverhag gård slukar 105 000 euro om man räknar in bidraget på 6 000 euro.

Också i framtiden kommer herrgården att ha högsta prioritet. I årsberättelsen skriver styrelseordföranden R. Kenneth Wrede att gården utgör ett viktigt kulturarv som ska bevaras som minnesmärke över Trygwe och Hjördis Nymans hem.

"Under 2013 har en del nödvändiga underhålls-, renoverings- och reparationsarbeten utförts. En hel del arbeten kvarstår fortfarande som i mån av möjlighet utförs under kommande år."

Hur mycket Wrede betalar i hyra för herrgården framgår inte av bokslutet. Enligt årsberättelsen är hyran "skälig".

Att någon annan än styrelsemedlemmar skulle få hyra Kofverhag gård är uteslutet, slår Wrede fast. Han lovar ändå att herrgården kan visas upp för utomstående "i mån av möjlighet".

Nya processer

De båda stiftelsernas övriga verksamhet kostar nästan lika mycket som Kofverhag gård, sammanlagt 103 000 euro.

Styrelsearvodet är 5 000 euro för ordförande Wrede och 3 500 euro per man för de två andra medlemmarna, löjtnanten i .a. Christer Klevdal och vicehäradshövding Heikki Leisvuori.

Klevdal får dessutom 4 600 euro för inspektion av Kofverhag gård. Summan kanske kan uppfattas som en kompensation för att han inte, som sina två styrelsekolleger, kan fakturera stiftelserna för juridiska tjänster.

Heikki Leisvuori är syssloman för tidigare förvaltaren Alf Tilgmanns dödsbo. Eftersom Trygwe och Hjördis stiftelse är största borgenär är det också stiftelsen som står för alla konkurskostnader.

"Stiftelsen har haft rätt stora egna kostnader hänförande till konkursboet och dess skötsel", medger Wrede i årsberättelsen.

Han själv får också nya juridiska uppdrag när ytterligare en process mot Alf Tilgmanns anhöriga inleds i Raseborgs tingsrätt. Wrede skriver att stiftelsen då yrkar på straff och ställer skadeståndsanspråk för att få tillbaka "åtminstone en del av de av Tilgmann i utlandet undangömda medlen".

I snart femton år har R. Kenneth Wrede drivit processer för att få tillbaka 1, 6 miljoner euro som han anser att Tilgmann förskingrade av stiftelserna. Kostnaderna för processerna räknas i miljoner, utan synligt resultat.

Den enda vinnaren har hittills varit den jurist som de Nymanska stiftelserna anlitar – R. Kenneth Wrede.

Vid årsskiftet ägde Trygwe och Hjördis Nymans stiftelse värdepapper för 548 000 euro förutom fast egendom som Kofverhag gård med omgivande fastigheter, mark och lösöre.

Sarfvik-Nymans stiftelses aktieportfölj var värd 457 000 euro.

I likhet med tidigare år väljer R. Kenneth Wrede att bemöta HBL:s bevakning i årsberättelsen. Han skriver att "Hufvudstadsbladet / Staffan Bruun för tionde året i rad fortsatte sin följetong om stiftelsen med oriktiga, osakliga och ogrundade påståenden. Stiftelsens styrelse har såsom tidigare beslutat att ej kommentera dylik journalistik".

De första ryska biståndslångtradarna har nått fram till Luhansk, rapporterar den ryska nyhetsbyrån Interfax.

Enligt ögonvittnen har kring hundra långtradare kört över gränsen till Ukraina.

Långtradarna körde över gränsen utan ukrainskt tillstånd. Ukraina kallar intrånget för en invasion, men har lovat att inte försöka stoppa transporterna med militära medel.

Internationella rödakorsfederationen har inte representanter i biståndskolonnen

I sitt utlåtande om lagutkastet skriver Folktinget att det är nödvändigt att kommunernas språkliga skyldigheter förtydligas i lagutkastet och att det är viktigt att understryka att kommuninvånarna har likvärdig rätt att delta i och påverka kommunens verksamhet på finska och svenska.

– Vi efterlyser också att de organ för undervisningsförvaltningen i tvåspråkiga kommuner som tillsätts för den finsk- respektive svenskspråkiga språkgruppen ska vara förvaltningsmässigt likställda och ha motsvarande resurser och befogenheter, säger folktingsordförande Christina Gestrin i ett pressmeddelande.

Folktinget kräver också att kommunerna i sin förvaltningsstadga ska definiera hur tvåspråkigheten ska beaktas i serviceverksamheten. I lagutkastet upphävs denna skyldighet och Folktinget befarar att det leder till att insikten om kommunens språkliga skyldigheter försvagas. 

Tre decennier för en och samma arbetsgivare får räcka, tyckte Mary Gestrin och lämnar nu Yle. Den åttonde september går flyttlasset till Köpenhamn. Nya utmaningar väntar i Nordiska ministerrådet.

– Det är ett livskvalitetsval. Jag insåg plötsligt att det är dags att byta. Jag har ju hela mitt liv jobbat för samma arbetsgivare, Yle. Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Jag går ner i lön en aning, men det är det värt.

När HBL träffar Mary Gestrin är hon på väg till Köpenhamn för att ta sig en noggrannare titt på den bostad som hon hyrt.

– Jag har sett lägenheten i tio minuter och den kändes jättefin. Den ligger mitt i Köpenhamn i ett hus byggt på sjuttonhundratalet. Nu hoppas jag att lägenheten också i praktiken är så fin som jag kommer ihåg den, med breda plankor på golvet och ... Det känns bra, säger hon och ser upprymd ut.

– Jag trodde att det skulle bli vemodigt, men bara en enda gång har det känts så, och det var vid avskedsfesten på jobbet.

Planerat uppbrott

– Jag har varit 30 år på Yle och jag fyller snart 50 år. Det var för mig två gränser. Jag hade bestämt mig för att byta vyer senast då jag fyller 50.

Arbetsuppgifterna har varierat under åren trots att arbetsgivaren varit densamma. Under de två senaste åren har Mary Gestrin jobbat som chef för webben.

– Jag har lärt mig lika mycket på de två åren som under de tio föregående. Det ger nya insikter att jobba med yngre människor, med folk som har vuxit upp med internet och det digitala. Deras begreppsvärld och sätt att tänka – det är helt annorlunda och har varit väldigt givande att ta del och lära sig av.

En annan insikt som Gestrin har fått under åren på finska Yle är att finska arbetsplatser är mer hierarkiska än finlandssvenska. Enligt Gestrin är skillnaden stor. Jämför man sedan finländska arbetsplatser med svenska finns det också en skillnad, säger Gestrin som har erfarenhet av nordiskt samarbete inom ramen för Nordvision.

– I nordiska sammanhang är vi finlandssvenskar ibland för rakt på sak ibland för våra för nordiska kolleger, konstaterar Gestrin.

– Men olikhet är en rikedom, och jag ska försöka att inte ändra mig för mycket i mitt nya jobb.

Detaljerna i uppdraget i det nya jobbet är tillsvidare inte helt definierade. Posten är nyinrättad.

– Substansmässigt ska jag jobba med kommunikation och försöka öka på synligheten för allt som görs inom Norden. I dag är det väldigt osynligt trots att det berör oss alla. Forskning är ett bra exempel på nordiskt samarbete. Den finns men folk vet inte nödvändigtvis om det.

– I en global värld blir de nordiska värderingarna allt viktigare. Det gäller till exempel samarbetet i sociala frågor.

Inte ny kanal

En nordisk tv-kanal har varit på agendan flera gånger. Mary Gestrin, med mångårig erfarenhet av fungerande nordiskt tv-samarbete, tror inte på den idén.

– Men i mitt nya jobb är det inte min sak att tycka och ha åsikter. Besluten fattas av andra.

– Det nordiska samarbetet är viktigare än de flesta människor inser, säger Mary Gestrin som nu kommer att läsa in sig på "alla de tusen frågor som finns".

Resglad

Privatpersonen Gestrin älskar att resa. Resorna har varit och är välkomna avbrott från en vardag med hårt jobb.

– Till julen reser jag till Vietnam. En gammal favorit är Italien och Sicilien, där klarar jag mig ganska bra på italienska. Min långtidsplan är att öppna ett litet pensionat i Italien. När jag är klar med jobbet för Nordiska ministerrådet kanske det blir dags för det.

Den finlandssvenska flödesradion har debatterats häftigt i sociala medier efter att HBL publicerade en kolumn av Tua Ranninen där hon går till hård attack mot vad hon kallar det direktsända, meningslösa flödet. Bland annat kallar hon flödesradion för en "grasserande pest”. Hon klagar också på att programledarna på Radio Extrem och Vega inte har något att säga, att de är pladdriga och saknar bildning. 

– Att skriva kolumnen var som att sticka hål på en varböld, säger Ranninen. Aldrig tidigare har jag fått så mycket feedback. 

I Studio HBL möter Ranninen Eva Frantz, programledare på Radio Vega med femton års erfarenhet av direktsändning. Frantz kände sig sårad av Ranninens kolumn. 

– Pladder är inne, säger hon. 

---

Se hela debattvideon genom att klicka på bilden ovan! Du kan också lyssna på ljudspåret som podcast via Soundcloud.

De flesta av dem misstänks ha rökt cannabis, men polisen har också påträffat ecstasytabletter. Förundersökningen inleddes i somras och på torsdagen ordnades ett föräldramöte där polisen informerade om utredningen.

Lena Hindström-Pesu, ordförande för Hem och skola i Åbo, sade till Svenska Yle att det var många chockade miner efter mötet. Enligt Hindström-Pesu hade polisen sagt att det var frågan om helt vanliga ungdomar.

Det har inte framkommit att drogerna sålts i skolan i någon större skala.

Inför hösten piffade Studio HBL upp sig både till det yttre och inre.

– Vi förnyade inredningen i studion och riktade om kamervinklarna lite för att ge tittarna ett fräscht perspektiv, säger Studio HBL:s producent Janne Strang, som även välkomnar nygamla redaktören Jeanette "Peppe" Öhman tillbaka som kollega och programledare. 

Det är Strang och Öhman som mest kommer att synas i bildrutan, men de varvas med också andra HBL-redaktörer enligt specialkunnande. Som regissör för Studio HBL fortsätter Thomas Weckström medan ljudet och övrig studioteknik liksom tidigare sköts av Timo Kari. HBL Kvälls producent Andrea Svanbäck deltar som tredje redaktör i teamet. 

– Vi har en grymt taggad och kompetent besättning nu, säger Strang som också gläder sig åt att samtliga Studio HBL-program från och med hösten är tillgängliga gratis på HBL.fi. 

Nya programformat

Innehållet och anslaget i Studio HBL-programmen varierar dagligen. Måndagen är vikt för Måndagsexemplaren, det vill säga spontan diskussion om nyheter och aktuella ämnen,  på tisdagar tipsar Studio HBL om fiffiga lösningar för vardagen och på onsdagar arrangeras alltid en debatt om ett brännhett aktuellt ämne. 

Personporträttet "Veckans gäst" som i fjol kom på veckosluten pulbiceras nu på torsdagar, och på fredagen blickar studion fram mot det kommande veckoslutets händelser inom kultur, nöje och sport. 

Nytt för i år är också att samtliga program ges ut även som podcastar via den öppna audiotjänsten Soundcloud. 

– Vi hoppas allt fler ska hitta Studio HBL och tycka om det vi gör, säger producent Strang. Utmaningen vi gett oss själva är att varje dag försöka göra ett program som ger tittaren en känsla att vilja berätta om det för andra, blogga om det eller dela det på Facebook och Twitter. Det är det finaste betyg man kan få! 

Se alla veckans Studio HBL-program här! 

– Det bor fyra svenskspråkiga personer i Tohmajärvi, men ändå ska kommunens alla barn lära sig svenska. Är det rimligt, undrar politiska journalisten Magnus Hertzberg. 

– Vi har sett vad frivillighet i skolämnen leder till – att de inte läses, säger folktingssekreterare Markus Österlund. 

Studio HBL:s onsdagsdebatt tog sig med Janne Strang som diskussionsledare an kampen för och emot obligatorisk undervisning i svenska i Finland, och de komplexa motiven bakom. 

En sak kunde panelisterna enas om – det är definitivt något fel på undervisningen. Men måste det betyda att den ska skrotas? 

Se video genom att klicka på bilden ovan. Du kan även lyssna på debatten som podcast via Studio HBL:s Soundcloud. 

HBL berättade i dag om Aleksandr, David och Grace, som alla fått nej till att gå en integrationsutbildning på svenska.

Justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) kände inte till problemen tidigare.

Är du upprörd över det du fått veta?

– Man blir ju inte speciellt glad när man läser sådant här.

Henriksson betonar att invandrare har rätt att välja om de vill integreras på finska eller på svenska. Tvåspråkigheten finns inskriven i alla migrationspolitiska program, och i nationalspråkstrategin skrivs att invandrare ska informeras om tvåspråkigheten.

Trots strategierna verkar det mycket svårt att i praktiken få lära sig svenska. Henriksson säger att det är upp till myndigheterna att utreda vad som gått fel.

– Det finns anledning för alla myndigheter att se över sina processer.

Henriksson ansvarar inte för arbets- och näringsbyråerna, som beviljar integrationsutbildningen. Hon tänker ta upp frågan med ansvariga ministern Lauri Ihalainen (SDP) nästa gång de träffas.

Justitieministeriet har redan tidigare bestämt att öka informationen om de språkliga rättigheterna till andra ministerier.

Henriksson säger att många invandrare har en genuin vilja att lära sig svenska.

– Jag tror att vissa invandrare har lättare att lära sig två främmande språk än vi själva har att lära oss det andra inhemska. Många har en genuin vilja att lära sig svenska. Det är individen som ska få bestämma vilket språk man vill börja med.

Artikeln har uppdaterats.

I kväll har den nya humorsatsningen Detta om detta premiär i Yle Fem. Vad är det för ett program, André Wickström?

– Det är en nyhetsparodi där Stan Saanila och jag i snabbt tempo går igenom veckan som gått. Vi försöker hålla oss till Svenskfinland, och tar inte upp det som till exempel de finska kvällstidningarna skriver om. Det är lite som en humoristisk version av Närbild, hela Svenskfinland är med på något sätt. Programmet på femton minuter är indelat i två delar. I den ena, som är utformad som en nyhetssändning, sitter vi bakom ett skrivbord. Den andra, där vi sitter i en soffa, har mer podcastkänsla.

Varför är nyheter ett så tacksamt ämne för humor?

– För att folk har läst dem och känner igen dem och blir glada och kanske tänker: "Oj, jag har inte själv tänkt på den vinklingen!" Sedan är det roligt att ens egen hemkommun kommer med i tv. Tittarna får gärna tipsa oss på Twitter (@Dettaomdetta) om sådant som borde komma med i programmet.

Vilka förebilder har programmet?

– Egentligen inga. Vi har inte själva sett något liknande. Vi vill bara göra ett bra program. På finska finns det förstås flera program som tar upp nyheter, men i Svenskfinland har det i alla fall inte funnits någon som gör det med humor. Beställningen från kanalen var också att göra ett humorprogram om Svenskfinland, som inte konkurrerar med Yles Nyhetsläckan där Stan också är med. Därför håller vi oss till Svenskfinland.

Stan Saanila och du har ofta samarbetat i olika projekt. Hur är det att jobba ihop?

– Det är hemskt smärtfritt, även om vi inte har exakt likadan humor. Vi är jättebra på att serva varandra och vi är ganska bra på att se vart den andra är på väg, det blir aldrig så där god dag yxskaft!

Vad tar ni upp i kvällens premiärprogram?

– Det beror på hur vi klipper det, men kanske Finnair och insamlingen för att få bort skolsvenskan.

Detta om detta sänds i Yle Fem torsdagar kl. 20.30, repris lördagar kl. 14.11.

HBL skrev i onsdags om invandrare som inte fått lära sig svenska. Arbets- och näringsbyråerna i Esbo och Helsingfors har sagt att sådana kurser antingen inte finns, eller att personen inte får gå kursen.

På riksdagens frågetimme i dag frågade Mats Nylund (SFP) den ansvariga ministern Lauri Ihalainen vad regeringen tänker göra åt problemen. Ihalainen lovade att de enskilda fallen ska utredas.

– Om det funnits några problem måste man ingripa i de enskilda fallen och prata om saken.

Strax efter klockan tre den första söndagen i september sitter grupper av unga vuxna utspridda runt borden och i sofforna på Fila Helsingfors. Dj:n ordnar med sina sladdar, funktionärer surrar omkring och i köket förbereds pitabröd med röror på kikärter och aubergine. Och det sker nästan ett mirakel: I Facebookflödet på min mobil har ett sponsrat inlägg dykt upp precis nu: ”Mahtava sunnuntai tulossa” (”En fantastisk söndag på väg”) på Fila Helsingfors. Församlingen försitter inga tillfällen, det är bara att trycka ”Gilla” och sprida glädjebudskapet. Än hinner man, gudstjänsten börjar klockan fyra. I entrén riggar Katri Kautonen, deltidsanställd för att sköta sociala medier och grafiskt material, upp kameran. Endast röda mattan fattas.

Ännu för tio år sedan förde den svenskspråkiga Filadelfiaförsamlingen i Helsingfors en stillsam tillvaro med ett femtiotal aktiva medlemmar, varav merparten redan var minst medelålders. Gudstjänsterna drog ofta ut på tiden – det hände att församlingsmedlemmarna uppfylldes av den Helige Anden, någon kanske talade i tungor, någon föll under Guds kraft, ett och annat mirakel skedde.

Sedan drog förändringens vind in över Filadelfia. Johan och Lotta Forsbäckåtervände efter två år på Hillsong International Leadership College i Sydney, Australien (mer om Hillsong senare), och tänkte så här: Lyckas vi inte locka nya unga medlemmar nu finns det snart ingen församling kvar. Det är säkert en vanlig tanke inom många församlingar, men där evangelisk-lutherska kyrkan fortsätter att tappa medlemmar har Fila Helsingfors lyckats nå längst in i blaserade unga urbana hjärtan där kanske ingen gud någonsin satt sitt avtryck förut.

Fila började med att förnya gudstjänstkonceptet. In med pop- och rockmusik, en klar struktur med konferencier och predikant och en bakre tidsgräns för hur lång tid gudstjänsten får ta. Efteråt chillande i loungen. De karismatiska elementen med tungotal, svimningar, mirakel och annat konstigt städades i huvudsak undan i smågruppsverksamhet. Snygga webbsidor och konton på sociala medier ger draghjälp i värvningen av nya medlemmar.

Fast pastor Johan Forsbäck vill egentligen inte tala om värvning. Det handlar om att medlemmar bjuder med sina vänner helt enkelt, förklarar han. Faktum är ändå att det till varje söndagsträff kommer 5–10 procent nya besökare. I snitt är det för tillfället ett hundratal som besöker Fila varje söndag – jämför det med närmaste lutherska kyrka.

– Det är helt klart att de nykarismatiska samfunden blivit mycket fler. Då det 1980 fanns två är antalet nu över hundra, och av dem finns en tredjedel i huvudstadsregionen. Men det är inte bara de nykarismatiska som blivit fler, utan det har överlag bildats fler trossamfund. Delvis beror det på invandringen, säger forskningskoordinator Jussi Sohlberg på Kyrkans forskningscentral.

De nykarismatiska samfunden har sina rötter i pingströrelsen, men har uppdaterat uttrycket. Typiskt är just att musiken är central – och att den ska låta som på de radiokanaler unga vuxna lyssnar på. Många av samfunden satsar på sociala medier. Jussi Sohlberg nämner förutom Fila bland annat Suhe – Suur- Helsingin seurakunta, Vineyard och Elävä Sana i Helsingfors, men det finns många småförsamlingar med bara några tiotal aktiva.

– Karakteristiskt är att det allmänna intrycket är modernt. Tekniskt sett har man fingret på tidens puls, men det religiösa innehållet är konservativt, och samfunden är ofta kritiska mot en mer liberal teologi. Ofta är bibeltolkningen konservativ till exempel i synen på sexuella minoriteter, äktenskapet och inställningen till evolutionen, säger Sohlberg.

Pastor Johan Forsbäck kryssar varsamt mellan de här blindskären.

– Skapelsen utesluter inte evolutionen. Det behöver inte vara svartvitt, säger han.

Och om homosexualiteten:

– Vi välkomnar alla människor. Den här frågan har fått alltför stora proportioner. Det är inte min uppgift att döma någon.

Inte heller abort är en svartvit fråga, menar Forsbäck, men:

– Vi kommer alltid att vara för livet.

När det gäller föräktenskapligt sex talar kyrkan i alla fall klarspråk:

– Vi rekommenderar definitivt att man sparar det till äktenskapet. På sikt blir det lyckligast så.

På slaget fyra skruvas volymen upp i församlingssalen och lovsångsbandet fattar mikrofonerna. Församlingen står i bänkarna, några sträcker fram sina händer. En ouppmärksam lyssnare kunde tro att det handlar om vilka poplåtar som helst, att duet är ett världsligt du. Tills något bryter igenom: ”Holy is the Name, Holy is the Name of Jesus Jesus Jesus” sjunger församlingen hängivet efter orden som projiceras på skärmen längst fram.

Småbarnen hoppar omkring med granna hörselskydd som på vilken festival som helst.

Utanför salen finns trespråkiga blanketter för önskemål om böneämne respektive tackämne. Under sker för den som tror.

– Den egna upplevelsen står i cent­rum. Här har musiken en stark funktion. Tanken är att den rätta tron och andligheten är bra, men att religionen som begrepp står för någonting stagnerat och formellt, säger forskningskoordinator Jussi Sohlberg.

– För oss handlar det inte om religion, utan om en genuin relation till Jesus, bekräftar Johan Forsbäck.

Pingströrelsen har fått sitt namn från berättelsen i Apostlagärning­arna, där de första lärjungarna under pingstdagen upplevde att den Helige Ande föll över dem och de började tala i tungor. Också inom de nykarismatiska rörelserna är den  Helige Ande en flitig besökare och miraklens tid ingalunda förbi.

– Ofta gör man det till något spooky eller konstigt, men det handlar om en helt naturlig sak, säger Forsbäck, och nämner ett personligt mirakel:

– Min frus ena ben var en aning kortare än det andra, vilket gav henne ständiga ryggsmärtor. Några personer var på besök hemma hos henne och bad för henne, och i samma stund växte benet ut och smärtorna försvann.

Då lovsången klingar av efter ungefär tjugo minuter stiger Forsbäck fram och säger några välkomstord i mikrofonen.

– Är du glad att vara i kyrkan i dag?

Bifall.

– Oh yeah, var så god och sätt dig, säger Forsbäck och presenterar dagens gäst.

Men först kommer Jaana och säger några ord om givande.

– Jag vill berätta en historia, säger Jaana.

Och så här lyder historien: Det var en församling som samlade ihop pengar för att bygga en kyrka. Huset byggdes, och det var fint – utanpå. Men då kyrkan skulle inredas var pengarna slut. Man ordnade ett möte, och någon fick en idé: Vi har ju alla för mycket grejer hemma, var och en kan ta hit sådant som inte behövs. En kan ta stolar, en annan  kärl och en tredje den där mattan med ett litet hål.

Men då, förtäljer historien, var det en som steg upp och sa: Har inte Gud redan gett oss så mycket att också vi borde ge honom det bästa? Den som tycker att en trasig matta är okej hemma kan ta en till kyrkan också. Och diskussionen tog en ny vändning. Plötsligt hade församlingen tillräckligt med pengar och man köpte ny och fin inredning till kyrkan.

Jaana kliver ned från scenen. Kollektlådorna åker genom bänkarna, men det går också bra att betala med bankkort eller fylla i en blankett.

”Givmildhet” är ett ord som dyker upp också på hemsidan. Precis som de andra frikyrkliga samfunden står Fila utanför kyrkobeskattningen och andra offentliga bidrag.

– Vi ställer inga speciella krav, men Bibeln talar om tionde – alltså tio procent av lönen. Det är ett bra mått så till vida att det drabbar alla lika genom att det är procentuellt, säger Forsbäck.

I vissa av de nykarismatiska rörelserna är framgången central. Det yttre är ett mått på det inre, är logiken. Det tar Forsbäck avstånd ifrån, men en snabbavläsning av besökarna den här söndagen registrerar urban medelklass. En generalisering så klart.

Men nu till Hillsong, som inspirerat så många av de nykarismatiska församlingarna och i hög grad också Fila. Det är härifrån idén om musiken kommer. Men Hillsong har också blivit kritiserad på en rad punkter – bland annat har grundaren Brian Houston gett ut boken ”You Need More Money” om vikten av att bli rik, en lära han visserligen sedermera tonat ned.

Hillsong finns i dag i mer än tio länder, och dagens predikant på Fila är Thomas Hansen från Hillsong  Köpenhamn.

Vad har ni som inte andra har?

– Att lutherska kyrkan tappar medlemmar beror inte på att folk är sekulariserade. Tvärtom, de är intresserade av andliga frågor, de vill ha svar, trygghet och djup. Vi kan tala till dem på ett sätt som de känner igen, säger Hansen.

Och Hansen talar så att vi känner igen oss. Länge talar han om svårigheten att räcka till i sin ofullkomlighet, om att vi lever i ett samhälle där vi bedömer oss själva utifrån vad vi inte har, inte kan och inte är. Visst känner vi igen oss.

Men sedan skruvar Hansen upp volymen. Han säger att vi måste stiga ut. Att vi inte ska bry oss om vad  andra säger eller vad vännerna tycker. Att ingen nordisk eller annan kultur står över Guds ord.

– Kulturen håller oss tillbaka. Ofta är det just den som våra vänner och vår familj står för när de säger ”Du tror vaddå??”.

Hansen säger att vi måste välja om vi tror på Gud, och nu ropar han, nej skriker.

– Man måste förbinda sig mer till framtiden än till det förflutna. Sitt inte där och tyck synd om dig! Stig ut! Stig ut ur ditt hem! Stig ut  ur din kultur!

Alltihop går på en mix av svenska, finska och engelska. Thomas Hansen talar engelska och simultantolkas till finska från scenen och till svenska i hörlurar. Johan Forsbäck talar växlande svenska, finska och engelska. På scenen finns för det mesta en tolk som översätter till det språk som just då inte talas. För då församlingen växer blir den också alltmer finsk och internationell. Det är ingen strategi, utan en naturlig utveckling i en stad med en finsk majoritet.

Många av besökarna den första söndagen i september nämner stämningen som det som fått dem att välja Fila. Man känner sig välkommen. Det är lätt att småprata med likasinnade efter gudstjänsten, pitabrödet smakar gott och det svänger om musiken.

Så månar man också om de nya själarna på Fila. Varje själ kan bli en givmild kristen. Före dagens gudstjänst har Johan Forsbäck och produktionsteamet haft en liten samling nere i salen. Forsbäck har påmint om att det troligen kommer  extra många nya under den så kal­lade höst-kickoffen, att det gäller att vara uppmärksam på nya ansikten och gå och tala med de nya, ta emot dem. Bandet kan plocka undan senare. Det är viktigare att de går upp i loungen direkt efter gudstjänsten.

Alexandra Beijar hör till produktionsteamet. Hon ansvarar tillsammans med sin man för New People Team, som ska se till att alla nya besökare känner sig välkomna och  gärna kommer igen.

– Det gäller att sträcka sig utanför sin egen bekvämlighetszon och ta kontakt och tala med nya människor. Vi försöker skapa goda kontakter och presentera folk för var­andra. Vi funderar också på hur de nya bemöts den första tiden. Ibland kan man kanske gå på kaffe under veckan, men det går förstås inte med alla, säger Beijar.

I dag har det kommit rätt många nya. Beijar kollar i sin telefon, där hon antecknat en lista med namn.

– Åtminstone åtta helt nya plus en del som varit här någon gång förut. Det är nog människorelationerna som får folk att komma tillbaka, och därför är det så viktigt att satsa just på den biten.

Själv kommer Alexandra Beijar från en icke-troende familj. Det var hennes man som kom till tro då de sällskapade, och efter en ganska lång process kom hon själv till  tro.

– Först gick vi till lutherska kyrkan. Men det här kändes mer som ett hem, en familj och ett ställe att träffa vänner på.

Fastän de karismatiska rörelserna med rötter i pingströrelsen växer både globalt och lokalt – i hela världen har de upp till 500 miljoner anhängare – tror forskningskoordinator Jussi Sohlberg på Kyrkans forskningscentral ändå inte att potentialen att växa ytterligare i Finland är så stor.

– De här rörelserna växer säkert ännu, men knappast explosions­artat. Deras värderingar går ändå så pass mycket på tvärs med gängse värderingar i ett relativt sekulariserat land som Finland. Folk är nog också misstänksamma mot den framgångsteologi som predikas i  vissa av samfunden, den får knappast så stor genomslagskraft.

Att kombinationen av modernt och konservativt ändå lockar så pass många är en paradox som religionsvetaren Tuija Hovi vid Åbo Akademi funderat på.

– Många av samfunden läser Bibeln rätt bokstavligt. Vad är det i det som lockar unga människor? Kanske det handlar om att det finns rätt tydliga gränser och klara regler för hur man ska leva.

Relationen mellan individen och församlingen ser ofta annorlunda ut än i den lutherska kyrkan.

– Typiskt är att medlemmarna involveras. Man ska inte bara lyssna utan också engagera sig och delta aktivt. Det är lätt att sugas med.

– Jag vill se på samhället ur en annan synvinkel, säger Svens som nu är vice vd för Nordea i Finland om varför han sadlar om.

Den 52-årige Svens bor i Åbo. Han är uppvuxen i Korsholm och blev ekonomie magister från Svenska handelshögskolan i Vasa 1986.

Svens börjar på sitt nya jobb vid årsskiftet.

En kvinnlig sökande

Skattmästarposten söktes av 25 personer. En av dem var en kvinna. Stiftelsens styrelseordförande PeterBoström säger att det fanns jättemånga goda sökande. Styrelsen intervjuade tre personer, också den kvinnliga sökanden.

– Vi värdesatte Svens tidigare breda erfarenhet i banksektorn och den finansiella världen, säger Boström.

Vilka förväntningar har ni på den nya skattmästaren?

– Vår ambition är att vi ska kunna förvalta vår egendom på ett så bra sätt som möjligt och att den avkastning vi ger Åbo akademi ska kunna öka på sikt. Och att eventuellt också förmögenheten ska kunna förkovras och öka.

Hur bekant är du med Svens sedan tidigare?

– Han är ju en känd man i bankvärlden. Han har ju haft att göra med oss i sin profession så han känner oss och vi känner honom.

Svens berättar att han träffat Boström för första gången i början på 1990-talet och att de två kommer bra överens.

Ser utvecklingsmöjligheter

Stiftelsen för Åbo Akademi har enligt Svens en trygg ekonomi, men han ser utvecklingsmöjligheter i stiftelsens verksamhet.

– Det är någonting som jag måste lägga mig in och ha en aktiv dialog med styrelsen för att konkretisera vad det innebär. Förstås ska vi ta vara på den 97 år långa traditionen, men som jag har märkt finns det ett visst utrymme för att få in nya infallsvinklar.

Svens efterträder Kjell Sundström som utsågs till strategidirektör för Stockmannkoncernen i maj. Stiftelsen för Åbo Akademi hade i slutet av 2013 en egendom på nästan 390 miljoner euro. Stiftelsens ändamål är att ekonomiskt delta i upprätthållandet av Åbo Akademi samt att stödja och främja finlandssvenskt kulturarbete, särkilt vetenskaplig forskning.

Ölexperter från när och fjärran samlades i morse på Teknologiska forskningscentralen VTT i Otnäs för att premiärsmaka Stallhagens unika, nya öl.
HBL:s utsände ölexpert fattade genast tycke för Historic Beer 1843. Det var läskande och gott, och mycket kallt så som öl bör vara.

Doktor Annika Wilhelmson, som varit med om att analysera innehållet i flaskan som sommaren 2010 bärgades från ett vrak söder om Föglö, fick nu för första gången smaka på receptet som vuxit fram i hennes laboratorium.
– Men det här är ju jättegott, utropar Wilhelmson glatt.

I Föglövraket hittades framför allt en stor champagnelast. Några flaskor såldes på auktion innan justitiekansler sade stopp för att försäljningen stred mot lagen om fornfynd.

Några juridiska problem lär det inte bli kring det nya ölet även om två flaskor öppnades och analyserades, och därmed gick förlorade för eftervärlden.

I gengäld gav det en möjlighet att återskapa öl som det bryggdes för 170 år sedan. Annika Wilhelmson berättar att det inte var alldeles enkelt att analysera ölet, för saltvatten hade blandats med ölet.
– Det viktiga var att vi hittade levande mjölksyrebakterier i ölet.

Efter analysen av innehållet vände sig Stallhagens ledning till det belgiska universitetet KU Leuven. Där kastade sig ölprofessor Gert de Rouck över receptet. Tillsammans med Mats Ekholm från Stallhagen arbetade de fram det nygamla ölet.

– Vi valde Belgien för att fartyget som sjönk utanför Föglö på 1840-talet sannolikt var på väg från en belgisk hamn till någon rysk militärförläggning, kanske Bomarsund, säger Stallhagens vd Jan Wennström.
Nu hoppas Stallhagen att det historiska ölet ska öppna dörrar till marknader i hela världen. Man har till en början bryggt 120 000 flaskor.

– Får ölet ett gott mottagande brygger vi mer. Och vi har två andra ölsorter i förvar från vraket. Det är inte omöjligt att vi återskapar också de sorterna.

I huvudsak distribueras det nya ölet i Finland, men belgarna som hört talas om den åländska rariteten kräver nu att få sin andel.