Riksdagen gav ett starkt och tydligt besked i omröstningen om svenskan som ett frivilligt skolämne. Med 134 röster mot 48 beslöt den att svenskan fortsättningsvis ska vara obligatorisk.
I alla partier utom Sannfinländarna var en klar majoritet för obligatorisk svenska, Sannfinländarna var däremot enhälligt för frivillighet.
Medborgarinitiativet fick en grundlig behandling, beslutet togs i Finlands tyngsta forum. Avgörandet sätter medborgarinitiativen i perspektiv: om ett initiativ samlar tillräckligt många namn tas det till beslut, men initiativet varken kan eller får binda riksdagens suveränitet.
Kampen mot svenskan kommer att fortsätta. Men här gäller samma sak som Centerns ordförande Juha Sipilä slog fast när riksdagen hade godkänt initiativet om samkönade äktenskap: beslutet har bärvidd också till följande riksdag.
Debatten om svenskan visade att det handlar om mera än skolans timfördelning. Riksdagen slog fast att Finlands tvåspråkighet förutsätter att alla får möjlighet att lära sig det andra nationalspråket. Det här var omröstningens viktigaste budskap.
Riksdagsledamoten Veli-Matti Saarakkala, Sannf, gjorde ingen hemlighet av målet med initiativet. Om det inte finns tillräckligt många finskspråkiga som har läst svenska så växer kraven att slopa svenskan som ett officiellt nationalspråk, och det är en naturlig utveckling som man inte ska motsätta sig, deklarerade Saarakkala.
Saarakkala stödde också klämmen om regionala språkförsök där "det andra nationalspråket" läs svenskan, inte är obligatoriskt. Den godkändes med betydligt knappare majoritet, 93 mot 89. Här var han lika öppenhjärtig: om försöken gör det lättare att nå det önskade resultatet, frivillig svenska i hela landet, så går de i rätt riktning.
Ser man avvisandet av medborgarinitiativet som en bekräftelse av Finlands grundlagsfästa tvåspråkighet blir det en aning inkonsekvent att uppmana regeringen att ändå göra det möjligt att lämna bort svenskan.
I riksdagsdebatten framhöll många ledamöter – inte endast svenskspråkiga – att den som inte har läst svenska i grundskolan begränsar sina möjligheter i framtiden. Till exempel Anne-Mari Virolainen från Samlingspartiet varnade för att utebliven svenska stänger dörrar för ungas studie- och yrkesval.
Språkförsöken har hittills fokuserats på kommuner vid östgränsen där den ryska turismen skulle gagnas av kunskaper i ryska.
Här verkar det som om man inte riktigt har tänkt tanken till slut. Det är helt möjligt för skolorna att ta in ryskan i sitt språkutbud – om kommunerna ger resurser för det.
Men det går inte att ställa undervisningen i ett av landets nationalspråk mot behovet av språkkunnig personal i handeln eller turismen.
Som Samlingspartiets Kimmo Sasi konstaterade: grundskolan ger den allmänbildning som samhället anser att varje medborgare behöver. Det är ett minimum, men ingenting hindrar att utbudet breddas.
Klämmen uppmanar regeringen att utreda möjligheterna till ett språkutbud utan svenska. Den utredningen måste vara bredare än de argument som hittills har lagts fram. Det måste gå att påvisa klara fördelar med att enskilda kommuner ges rätt att lyfta bort ett obligatoriskt, allmänbildande ämne från den nationella läroplanen.
Fördelarna blir ännu svårare att hitta efter riksdagens starka och bestämda markering av svenskans nationella betydelse.