För alla som brukar lyssna på kulturprogram i Radio Vega är journalisten Tomas Jansson en välbekant röst. Framför allt på teaterns område är han sedan länge en auktoritet, åtminstone på finlandsvenskt håll, med analytiska resonemang kring både enskilda pjäser och hela repertoaren. Ett intresse som för ett par år sedan ledde till hans debut som dramatiker, med pjäsen Bunden (2010).
När han nu debuterar också som romanförfattare, med "Batman bor inte här längre", gör han det på ett mycket övertygande sätt. Att han kan skriva är i och för sig ingen överraskning eftersom han tidigare flera gånger vunnit priser i olika litterära tävlingar, den första redan 1986.
Att Jansson är hemmastadd inom dramatiken märks i att dialogen spelar en central roll i romanen. Både den som faktiskt utspelas och den som finns med som outtalade repliker, som personerna formulerar inom sig, och kanske tänkt säga. Och just där finns kanske en av de få anmärkningar jag har mot Janssons sätt att skriva, dvs. att det ibland för läsaren blir svårt att hänga med vem som säger vad, och vilka repliker som är faktiska och vilka som förblir enbart tänkta.
Men det är bagateller jämfört med bokens förtjänster. Jag brukar sällan sträckläsa böcker, men denna hade jag svårt att lämna ifrån mig (låt vara att den är kort, 177 s., och i ganska litet format). I centrum står Robin, och hans utveckling från yngre tonåring till man. Kring honom en i högsta grad trasig och ångestfylld familj: en några år äldre bror Johan, som redan är på väg att flytta ut, både mentalt och bokstavligen, en pappa som håller på att lämna hemmet för en annan kvinna och en mamma som försjunker i en allt djupare depression hon aldrig lyckas kravla sig ur. Och så tonårsflickan Johanna som Robin lär känna under sommarloven på landet, och som, trots att hon är något yngre, blir hans bästa vän och guide ut i vuxenlivet med dess motstridiga känslor.
Det klart starkaste, och nästan gastkramande, i boken är Janssons skickliga sätt att beskriva det sätt på vilket de olika parterna i det utdragna och sorgliga skilsmässodramat spinner sina giftiga trådar av bitterhet och beroende. Hur pappan länge velar och försöker både äta kakan och ha den kvar, och desperat försöker upprätthålla samtalskontakten och Batmanlekarna med sin yngre son. Hur mamman irrar allt längre in i depressionens dimmor, och själviskt försöker knyta Robin till sig. Ofta med dubbla budskap som tagna ur en manual i psykoterapi. Och hur illa Robin far av allt detta, och hur länge det tar innan han kan slå sig fri, och bli kvitt skuldkänslorna. En beskrivning jag är övertygad om att varje skilsmässobarn kan känna igen.
Allt detta låter som en fruktansvärt deprimerande och tung bok, men märkligt nog är det inte alls så. Man läser tvärtom begärligt vidare, och blir rentav upprymd och glad, på ett paradoxalt sätt. För det kommer till en försoning till slut, som det brukar göra, även om bägge föräldrarna hinner försvinna bortom horisonten före det.
Strongt gjort, av en debutant.