Lisbeth Sundman är årets Sibbokvinna.
– Lisbeth belönas för sina insatser för sin familj, för allt hon har gjort under årens lopp, utan att klaga, alltid med en positiv livssyn och alltid nära till skratt.
Bimbi Wickholm, styrelsemedlem i Svenska kvinnoförbundet i Sibbo och Solveig Kaiser, vice ordförande, uppvaktade årets Sibbokvinna med en blomsterbukett i går på dagen i hennes hem i Kalkstrand.
– Det här är fjärde året vi utser årets Sibbokvinna. Det är alltid någon som har gjort en stor insats för sin familj, för sina grannar eller för samhället, större än man kan förvänta sig och utan tanke på någon belöning.
– Karaktäristiskt för Lisbeth är att hon alltid säger: Vi gör det bästa vi kan. Det är i vardagen hon har gjort sin insats.
Överraskning
Vi knackar på hemma hos Lisbet. Döttrarna Marina Byman och Michaela Sundman har informerats om uppvaktningen och är på plats men Lisbeth själv tas med överraskning, och det med besked.
– Vad säger ni? Vem har hittat på det här? Nog skulle det ha funnits någon annan som bättre hade gjort sig förtjänt av den här utmärkelsen.
– Jag tycker att jag inte har gjort något extra. Det är min underbara familj som gör att allt fungerar så bra.
Lisbeth är märkbart rörd, hon får ofta torka sig i ögonvrån.
– Jag blev riktigt skakig i benen.
När den första överraskningen har lagt sig känner också en tillfällig gäst i hemmet av den goda stämningen, hör de många skämten och skratten.
– Jag har tre flickor som alla är bra på att prata och själv är jag också pratsam. Så det är kanske inte så underligt att katten vår, Murre, som blir nitton år i sommar, också pratar hela tiden.
Pappa Rurik Sundman är mer tystlåten av sig.
– Vi har varit tillsammans i 58 år och gifta i 55 år, berättar Lisbeth. Och det har gått bra.
– Det är tillsammans med Rurik som vi har fått allt att fungera, inte jag ensam.
Men, som Marina påpekar, kan pappa inte bli årets Sibbokvinna.
Skärgårdsliv
Lisbeth är fastlandsflicka från början, föräldrahemmet fanns ett stenkast från hennes eget hem i Kalkstrand sedan fyrtio år tillbaka. Men när hennes tre flickor var små bodde familjen på Lilla Kärringholmen. Det var många tider att passa när flickorna skulle köras med båt till skolbryggan i Salpar, alla till olika tider.
– Som jag är född på landbacken var jag kanske mer rädd än andra att det skulle hända flickorna något på sjön.
– Vi har haft en fin och trygg barndom, säger Marina. Det fanns alltid någon som följde oss. Mamma hade fullt sjå under de tider på året då pappa var på sjön, men hon har aldrig tänkt på sig själv, vi var alltid viktigast för henne.
– Och likadant blev det med barnbarnen, hennes tre dottersöner. De har alltid fått nybakta semlor och nystekta plättar, det har alltid kokats och stekts och skötts om när de har kommit till mommo och mofa. Servicen har fungerat.