Det var med genuin förbluffelse och ett försiktigt, misstroget kluckande till skratt som nyheten om att "Larsmo säger nej till jämställdhet" i går spreds på sociala medier.
Allt i sinnebilden stämde överens: Den inåtvärmande lilla kommunens gubbiga styrelse, med starkt konservativ och patriarkalt religiös kultur, ville blockera möjligheten för progressiva kvinnor.
Som enda kommun i Österbotten röstade Larsmos kommunstyrelse ned förslaget att anta den europeiska deklarationen för jämställdhet. Styrelsens första vice ordförande Bertil Grankulla (KD) kommenterade beslutet med att det skulle medföra praktiska besvärligheter och lät sig aningslöst citeras: "inte kan man jobba för jämställdhet till vilket pris som helst."
Vad som undflyr Grankulla är att deklarationens själva avsikt precis är att skapa "praktiska problem", i meningen att rasera gamla strukturer och med milt våld öppna ögonen för det självklara i att beakta jämställdhet som en prioritet i organisationers sammansättningar.
Vid en närmare titt visade sig Larsmo ändå inte så svartvitt som den första sinnebilden kunde leda en att tro. Rösterna föll 6–3, men könsfördelningen i styrelsen är 5–4. Till kvinnornas fördel.
Jämställdhet är inte en könsbetingad angelägenhet. Det är större skillnad mellan konservativa och liberaler, än mellan män och kvinnor.