Målmedvetna Leif Groop håller greppet om diabetes

En släng av socker. Så kunde man prata om diabetespatienter i mitten av 70-talet när den nyutbildade läkaren Leif Groop tog emot sin förs­ta anställning och drog på sig läkarrocken i Närpes. Man talade om ungdomsdiabetes, typ 1, och vuxendiabetes, typ 2. Typ 1 var den vanliga.

Tills Groop en dag stötte på en patient som visade upp märkliga drag i sin sockersjuka. Den 78-åriga kvinnan hade diagnostiserats med diabetes av typ 2, men hade nu drabbats av ketoacidos, syraförgiftning i kroppen.

Då tändes en lampa hos Groop. Det här med diabetes var kanske inte är så enkelt som man trott. Det livshotande tillståndet med en blodsockerkontroll som spårat ur helt förknippades då med typ 1-diabetes och något var alltså fel med förgiftningsfallet. År 1986 skrev Groop det första arbetet kring temat och talade om "latent typ 1-diabetes". År 1992 beskrev han sedan tillsammans med Tiinamaija Tuomi LADA (Latent Autoimmune Diabetes in Adults) – en autoimmun sjukdom som är som en ungdomsdiabetes, men drabbar äldre och i en mildare version.

I dag vet man att det finns många varianter av diabetes mellan extremerna typ 1 och typ 2 och att flera olika genmutationer ligger bakom dem. Därav Groops dröm om en gps, en individuell vård som kan bestämmas när man känt igen exakt vilken variant patienten lider av.

Sedan LADA har Groop gjort sig berömd bland annat för genfiske, för att söka i stora genpooler efter gener som bidrar till att olika former av diabetes uppstår.

Välfärdsproblem

Diabetes är trots genetisk disposition i många fall en välfärdssjukdom och därför är motion och viktnedgång viktiga i kampen mot den.

– Inte ens de nya medicinerna har lyckats ändra på sjukdomens förlopp när det gäller diabetes av typ 2, som fortfarande är en progressiv sjukdom, säger Groop.

Det här betyder att sjukdomen är lömsk. Den kan verka oförarglig till en början, men drar ändå med sig följdsjukdomar som njursvikt, synskador och ökad risk för hjärtinfarkter och svårläkta sår.

I Finland räknar man med att det finns 350 000 diabetiker. Av dem har 50 000 personer diabetes av typ 1; det är många om väntar på en botande medicin. Och diabetesforskningen är intensiv. Flera enskilda viktiga upptäckter har gjorts.

– Där vi kan bryta ner sjukdomen och se tydliga genfel kan vi komma nära, men om vi inte kan ersätta de felande insulinproducerande cellerna blir det svårt. Här har stamcellsforskningen en stor utmaning. Problemet är att stamcellerna inte ännu läser glukos, säger Groop.

Egentligen borde forskarna lyckas härma kroppens eget sätt att sköta balansen mellan insulin och blodets socker, som en gravid kvinnas kropp kan göra genom att öka sin insulinproduktion i slutet av graviditeten.

– Kan vi efterapa den processen, då har vi medicinen.

"Industrin ser kortsiktigt"

Groop säger att läkemedelsindustrin har gått i stå när det gäller forskningen kring diabetesläkemedel.

– Man tänker kortsiktigt på vinning och producerar ganska dåliga kopior av läkemedel för extremtyperna. Företagen saknar den viktigaste kuggen, patienterna, och släpper de bästa forskarna genom att inte längre erbjuda friheten till innovationer.

Som ett motdrag bygger Lunds universitet just nu upp ett läkemedelsforskningsföretag, Diabridge, där externt kapital möter forskarnas kunnande och där man har tillgång till patienter i forskningen.

– Vem ska göra det om vi inte tar ansvaret? frågar Groop.

Han har nära till leendet.