Svenska kulturfonden har reagerat på den växande antipatin mellan de finska och svenska språkgrupperna i Finland med att starta programmet Ung på svenska. Programmet ska pågå i tre år och har som mål att främja tvåspråkigheten i Finland. Finansieringen riktas till projekt som bildar naturliga kontaktytor för barn i åldern 0–13. Kulturfonden väntar sig att de nya kontaktytorna ska öka kännedomen och förståelsen för det svenska i Finland. Kunskapen om Svenskfinland ska bli bredare och samtidigt ska toleransen för olikheter i språk och nationella identiteter öka.
Det finns ett uppenbart behov av detta program. Debatten kring tvångssvenskan har varit livlig igen och även svenskans ställning som ett nationalspråk har ifrågasatts. Det är viktigt att inte bara beskylla enskilda politiker som vill samla lätta poäng på språkminoritetens bekostnad, den fientliga attityden är också en återspegling av finländarnas åsikter.
Den viktigare frågan, som också Kulturfonden har identifierat, är varifrån dessa åsikter kommer och vad de baserar sig på? Okunnigheten om Svenskfinland är nämligen omfattande i Finland. Det kommer alltid som en överraskning för mina finskspråkiga vänner i Åbo, att det finns äkta finländare som egentligen inte alls kan finska på bara trettio kilometers avstånd, i skärgården. Och att precis alla finlandssvenskar inte har miljoner i undangömda aktier och suspekta fonder. Detta är läget i Åbo, som brukar betraktas som en tvåspråkig stad.
Men det finns en stor chans att Kulturfondens program lyckas. För det första visar forskningen att de grundläggande samhälleliga attityderna utvecklas tidigt under barndomen och i synnerhet under tonåren. Kulturfondens målgrupp är främst barn, inte tonåringar, och språktoleransen ska byggas tidigt. För det andra vet vi att ökad kunskap kan leda till mera toleranta åsikter. Inte alltid, men det händer.
Den tredje anledningen till optimism gäller idén om kontakytorna. Det finns faktiskt bevis på att människor kan mötas på ett respekterande sätt när det involverar mänsklig kontakt. Även om virtuella plattformar också kan skapa förståelse, kan ingenting ersätta den personliga kontakten. En internetprofil är aldrig detsamma som en verklig person. Satsningen på uppbyggandet av personliga kontaktytor i stället för virtuella omgivningar är därför hoppingivande.
Kulturfondens program har rätta premisser med tanke på brobygget mellan det finska och svenska i Finland. Denna bro behövs, men jag misstänker att grunden måste läggas på den svenska sidan. Yrkeshögskolorna i Åbo har redan börjat – med stor framgång. Där undervisar studerande från de respektive språkgrupperna varandra och svenskan lär plötsligt ha blivit jättetrevligt att lära sig. Kanske det för en gångs skull i Åbo byggs en bro som ger anledning till positiva nyheter.