Det var fin tajmning av kollegan Helsingin Sanomat (13.8) att i kölvattnet av nyheten att medborgarinitiativet för frivillig skolsvenska fått de 50 000 underskrifter som krävs för riksdagsbehandling, låta en av våra mest lyskraftiga och inflytelserika politiker tala ut mot det rådande, obehagliga språkstridsklimat där dylika lagförslag föds och vinner understöd.
Europaminister Alexander Stubb (Saml) har också tidigare profilerat sig som förespråkare för tolerans, öppenhet och dialog, och det är mycket välkommet att han nu explicit tar klar ställning för en levande svenska i Finland. Alla signaler att arbetet för att förklena svenska språkets ställning inte har stöd bland landets högsta beslutsfattare är viktiga.
För dem av oss för vilka det är självklart att diversitet och pluralism är berikande, framstår den aggressiva strävan att göra skolsvenskan frivillig inte som ett steg mot större valfrihet, utan som ett led i kampanjen för ett enspråkigt och monokulturellt Finland. Motiven hos de drygt 50 000 medborgarna som skrivit under initiativet varierar säkert, men bottenklangen i motionen känns igen. Argumenten att svenskundervisningen är en gökunge i den finska skolan och en osaklig börda för eleverna lutar på den falska premissen att barn skulle ha begränsade resurser att inta lärdom.
Stubb, som själv lär tala fem språk flytande, förstår också att ju fler verktyg för dialog människor har, desto bättre blir kommunikationen folk emellan. De som ser språk som i första hand identitetsskapande faktorer missar poängen. Sådana destruktiva sentiment finns på bägge sidor i striden om svenskan i Finland. För finlandssvenskarna är det dags att omvärdera effekten av rigida enspråkiga lösningar, såsom segregeringen av skolbarn med olika modersmål på rasterna.
Det borde te sig uppenbart att hormondrivna och ofokuserade 13-åringar, främst pojkar i sjuan, inte har lätt att börja ta in ett helt nytt språk, och det rådande klimatet som baktalar det svenska gör det inte mer motiverande. De kognitiva förutsättningarna för språkinlärning är bästa vid tidig ålder och försämras hastigt ju äldre man blir. Högstadiet är den allra sämsta tidpunkten att inleda nya språkstudier också på grund av att tuffa attityder och grupptryck spelar oerhört starkt in.
En radikal men garanterat fungerande metod för att öka språkkunskaperna och lämna striderna till historien vore att utveckla språkbad redan från tidig dagisålder. Småbarn har potential att behandla flera språk parallellt, och är i utgångspunkten befriade från tidigare generationers schismer och identitetsängslan, vare sig de talar finska eller svenska hemma.